Jag tycker inte om kyla. Det finns en stark anledning till varför jag ska öppna en inomhushall för hundträning, jag blir helt handikappad när det är kallare än nollgradigt. Jag är den som går med långkalsonger från augusti och framåt för att inte riskera att frysa. Inatt kom minusgraderna, jag som trivts så bra i det här milda vintervädret. 

Trots kylan åkte jag med alla hundarna till Vaxholms BK för varsitt lydnadspass efter jobbet idag. Sid var den starkast lysande stjärnan, medan Fia och Kaj mest var galna. Den lilla vita på tok för galen.

Sid fick börja. Han vilade på filten både lös och kopplad. Han fick börja med att bara komma upp och leka. Han hade fastnat på ett par tikkissfläckar på vägen ner mot planen och jag ville kolla av om han fortfarande var i det blå. Han verkar dock inte vara så störd av tikdofter så länge de inte är alldeles i ansiktet på honom, han hade i alla fall inga tendenser till att vara berörd. 

Han lekte som den krokodil han numera är i mitten av planen, sen körde vi ett par inmarscher in på den ena änden av planen innan han fick paus på filten igen. Fin kille växlade bra mellan träning och avslappning men var lite för aktiv på filten för att kännas helt perfekt. Han bjöd rätt friskt på både det ena och det andra, la sig på sidan och halvsatte sig upp för att dunka ner armbågarna i backen igen. "JAG LIGGER NER SER DU VÄL!" 

Andra passet körde vi en fritt följkedja med inmarsch och ett rätt långt fritt följ. Han gick väldigt fint i början men blev hetare och hetare och började ploga en aning mot slutet, hamnade lite långt fram i vändningar med halter. Han fick springa till leksaken när han behärskade sig och gick rakt och lugnt. Jag trodde väl aldrig för ett år sedan att jag skulle behöva tänka på sånt med honom. 

Efter en ny vila testade jag ett långt framförgående i koppel på samma plats där vi gjort inmarscher och fritt följkedjan. Jag ställde upp honom bredvid mig, backade bakom honom och så gick vi. Och gick, och gick och gick. Han gick rakt, lugnt, rytmiskt och i samma tempo. Det var väldigt, väldigt bra. Jag blev så lycklig över denna fantastiska prestation att jag nog drog på belöning lite för hetsigt, för följande repetitioner ville han mest takta och blev orytmisk. Härlig känsla att den första blev bäst, utan att ha fått någon som helst hjälp med riktningen. Nu är det banne mig dags att gå vidare i detta evighetsmoment. En grej som störde mig lite bara är att han pendlar med huvudet, inte från sida till sida utan upp och ner. Han går ett par steg med sänkt huvud, sen reser han det en aning, sänker det igen och fortsätter variera huvudställningen. Det påverkar inte tempot, men jag undrar hur det ser ut från sidan. Jag tänker dock INTE pilla med det just nu, jag tror det kan ligga i belöningsplaceringen och belöningsförväntan. 

Efter ytterligare en stunds vila fick han göra en kedja med fritt följ, läggande under gång och inkallning. Läggandet är så grymt bra just nu, måste kanske plocka ur det ur kedjan och belöna de pladasken lite inimellan också så vi inte förlorar det. Jag är supernöjd med Sids insats idag. 

Fia fick träna filtträning, vilket hon var duktig på. Hålla sig till mig, vilket hon var rätt duktig på. Leka, vilket hon var grym på. Söka upp min sida, vilket hon var sådär på (alldeles för studsig och uppe i det blå). Bjuda på hoppstå, vilket var svårt bland alla dofter. Gå baklängesfot, vilket hon stundtals gjorde fint. Och stundtals var när hon släppte fokus på var belöningen tog vägen. Tok-Fia! Det blev tydligt att hon har mycket lättare att jobba i rörelse bland så mycket goda dofter, så fort jag blev mer still så kunde hon inte behärska sig och näsan åkte ner. 

Kaj skulle få träna cirkelarbete, men var alldeles för galen. Han skällde och sprang hellre baklänges framför mina fötter. Puh, måste ta ner den där lilla parveln till samma planet som jag tror jag. Innebär alltså att jobba mer med godisbelöningar. Trist. Högersida fanns inte i hans värld idag, vi har jobbat alldeles för mycket fritt följ på det senaste och helt glömt bort agilitygrunderna. Skäms. 

Han lekte bra och extremt engagerat. Så jag tänkte kasta en vittringspinne och jobba med bytaövningar. Tjena. Kaj upplevde att vittringspinnar var Guds gåva till phalènerna och sprang sisådär hundrafyrtiomiljoner varv runt planen helt out of control. Som det mesta i dagens pass. Hittade en till vittringspinne och försökte göra byten nära, det gick bra så länge jag höll i dem men så fort jag sälppte (läs: tappade eftersom pirayan till phalène tog i så in i h-vete) så var rejset igång igen. Jippi, något riktigt kul att jobba med -.- Kan hälsa att en fleecefläta med fastknuten strumpa var inte ens värd att titta åt när man hade en VITTRINGSPINNE.

Vi avslutade med promenad längs blå leden en sväng innan vi åkte hem. Hundarna totalkraschade när vi kom hem och jag hade kunnat fått en massa gjort om det inte vore för att jag ska åka igen. Det är dags för kurs i beteende och kommunikation igen. 

Jag har varit hos veterinären med valparna idag. Kaj har ju varit lite knepig i magen en period nu, åkt mycket kana och verkat haft ont. I går upptäckte jag massa mask i bajset, UÄÄÄK på ren svenska! En avmaskningskur igår och idag fanns inte en mask i bajset, inte heller i förrgår när han bajsade inne. Är det möjligt? 

De stora hundarna är också avmaskade, det verkar vara vårt öde att börja varje år med en maskattack. Hoppas inte. 

Fia fick också träffa veterinären för sin ettårsspruta. Jag tänker "fy fasen vad tiden går fort" men jag säger det inte högt. Veterinären fick även kolla på en knöl som hon har mitt på huvudet (nä, varken hjärna eller skallben) men det var nog bara en ofarlig fettknöl. Vi skulle hålla koll så den inte växte sig större, om inte annat så får hon ha den kvar. Den bidrar ju bara än mer till hennes något udda charmighet (som om det inte räckte med gluggar i munnen och mjuka öron). 

Båda hundarna betedde sig väldigt bra. Fia blev överlycklig över att komma till veterinären och Kaj charmade som vanligt och lät veterinären undersöka honom utan knussel. Sånt gör en glad. 

Nu håller jag på att ladda över alla nästan 3000 bilder till datorn från min iPhone. Tänkte bjuda på mitt 2011 i bilder. 

Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.

Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.

Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.

Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.

De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.

Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?

I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.

Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?

Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.

Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.

Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.

Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.

Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.

Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.

Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.

Edit:

Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.

Hundcenter

Det är så nära nu som det aldrig varit förut och jag är full av förväntan och jobbar som en tok för att få ordning på allt som behövs inför starten. Det jobbigaste är att behöva vara så hemlighetsfull, jag längtar tills jag kan dela allt med alla. Hundcentret kommer dock ta det största av min tid och uppmärksamhet 2012, inte mig emot. 

Kursverksamhet

Jag kommer hålla mycket sparsamt med kurser i egen regi under 2012 för att kunna fokusera på hundcenterarbetet. Däremot kommer jag hålla massor av spännande kurser för Dailydog, bland annat en fem helger lång lydnadssatsning. Jag kommer även hålla kurser i Uppsala och Häverö för andra uppdragsgivare och det är den typen av kurser det kommer bli mest av 2012. 

Vi kommer även bjuda in en del instruktörer för att hålla kurs för oss, bland annat hoppas jag Åsa Jakobsson har möjlighet att komma tillbaka för "Lugn och fokus"-kurser och Åsa och Modde för hundmötesclinics.

Utbildning och kurser

I april börjar jag på en 1-årig utbildning om hundens beteende och kommunikation, det ska bli hur spännande som helst. Jag och Sid ska även gå en fyrahelgers elitsatsning i lydnad för Ulrika Norell (Canis) samt en tremånaderskurs i hundmöten. Spännande är bara förnamnet.

Sid - ska träna lydnad, spår och specialsök, sluta jaga kossor och bli lugn och trygg kring andra hundar och människor. Han är så otroligt fin, min Sid, så jag hoppas han kan få möjlighet att komma ut på tävlingsbanorna och visa sina skills för resten av världen. Men vi får se om det blir 2012 eller senare, jag har i alla fall kommit fram till att inte skynda ut på tävlingsbanorna med honom. När han väl är färdig för det sociala så är han färdig för resten. 

Fia - ska fortsätta tränas i spår och lydnad med mig och Fredrik. Fredrik har fått upp ögonen för spårträning men inte fastnat för lydnad (än) så vi får se vad som händer. Jag ska träna henne så mycket jag bara har möjlighet. 

Kaj - är väl den som det ska satsas mest på 2012 i träning mot tävling. Jag ska fortsätta experimentera i agilityträningen och framförallt peta vidare med lydnaden. Han är så himla fin, lilla Majs. Det vore roligt att få komma ut och tävla igen, det var så länge sen nu. Kaj ska även ställas ut en hel del med min mamma eller hans andra matte som handler, eventuellt ska han till och med få åka på världsutställning i sommar. 

Annars har jag inte så mycket planer för 2012, det känns som att det räcker och blir över med massa spännande hundträning. Och bland det bästa är att jag har Fredrik vid min sida, på väg att bli lika fast han.

Vi håller på med en omfattande och skitsvår antijaktträning med de stora hundarna, framförallt med Fia. För att träningen ska bli riktigt effektiv och gå framåt så behöver vi såklart mycket bra belöningar vilket har resulterat i en rejäl kartläggning och experimenterande med olika belöningsformer för henne. Det är definitivt ätbart som gäller i de här situationerna med henne och helt klart är även att det måste finnas en stor variation hela tiden. 

I går hade vi med oss oxfiléspill från förberedelsen av nyårsmiddagen och det slog högt. Hon ställde sig på bakbenen för att komma åt godbitarna och jobbade stenhårt för att få. Men eftersom variation är så viktigt för henne så spelar det ingen roll om vi så lägger ut tusentals kronor på oxfilé till hennes träning - det kommer inte slå högt i längden för det. 

Så, vi behöver fler av den här typen av belöningar. Och vi behöver tips! Ätbart och mumsigt är kraven, bomba mig med förslag. Vad finns det din hund gillar? 

Du kan skriva en kommentar här, på Facebook eller maila mig på carro@hundid.se. Tack för hjälpen!