La sex korta spår till Sid på väg hem från jobbet. Fem spår som gick upp för branta uppförsbackar och ett som låg på plant kalhygge. Spåren var mellan 50-100 meter långa med ett föremål i slutet och i vissa fall vinklar och trappor. Jag hade gjort en plan för hur jag skulle gå spåren som innebar att efter varje slutföremål skulle jag koppla om honom och gå en annan väg till nästa spårstart än den jag gått när jag la spåren. 

Jag ändrade min plan efter andra påsläppet. I transporten mellan första och andra spåret kopplade han inte av och förstod inte att vi hade avslutat, utan han vindade i luften och jobbade som sjutton med att få mig att släppa efter och låta honom spåra vidare. Jag började belöna för kontakt men insåg snart att i hans värld belönade jag då kontakt med mig i ett spårarbete. Det blev inget tydligt slut på spåret innan och han var helt klart fortfarande i arbetsmodus. Han fick jobba på i en följd istället, förutom det sista spåret som jag släppte på honom på som nummer 4 istället. De spår jag lagt som nr 4 och 5 fick han ta i en följd sist. 

Han spårade riktigt bra och i ett riktigt bra tempo. Det var behagligt att gå efter honom idag. Dock märktes vad mycket muskler han använder i spårarbetet, då kopplet kilade fast i ett träd och han stod helt blickstilla, spänd som en stålfjäder medan jag redde ut det. Direkt när det lossnade så släppte fjädern och han drog iväg. Inte så konstigt, för det är ju precis det vi tränat (att han ska ta i mer när det tar emot). 

När vi spårat färdigt satte vi oss på en kulle och passiviserade en stund. Vi var på en kulle där vi aldrig gått tillsammans förut, men Sid har sprungit däruppe en del när han varit lös. Hade jag varit välplanerad och strukturerad hade jag tagit en filt med mig. Nu offrade jag min tjocktröja och la på marken, men antagligen köpte inte Sid riktigt att tröjan var en filt eller så var det bara en svår miljö. Jag avslutade när han satt lugnt vid min sida och tittade sig lugnt och uppmärksamt omkring. 

På vägen hem körde vi ett uppletande på kalhygget med spårföremålen. Sid har inte kört så mycket uppletande på länge nu efter hans skada och tyckte det var hur roligt som helst. 

Väl hemma tänkte jag i all min optimism att om jag tränar lite filtträning med Kaj (som fick vara hemma medan jag och Sid var ute och lekte) så kommer han också sova sen. Tjena. Passivitet finns inte riktigt i hans värld, än. Mitt mål är att det ska flyta på mycket, mycket, mycket bättre än så här redan före jul. Det blir hårdträning framöver. Kaj ägnade sig istället åt att terrorisera Sid som ville gå och lägga sig, så tillslut särade jag på dem så jag kunde få jobba ifred och Sid vila ifred. Nu kom precis Fredrik hem och tog med sig valparna ut på promenad, så Sid får lite lugn och ro.

Sid har för övrigt betett sig jättebra kring katterna den senaste veckan, jag önskar verkligen att jag kunde hitta ett mönster i när dessa bra perioder kommer. Är det mitt beteende, Sids aktiveringsmängd, katternas hormoncyklar (eller brist på sådana), hundarnas hormoncyklar, antal ensamhetstimmar för Sid, antal utevistelsetimmar för katterna... Jag har ingen aning, men jag njuter när det kommer (och mm, jag försöker hitta bra sätt att förstärka Sid som verkligen förstärker hans lugn kring katterna. Det jag provat hittills har snarare haft en tendens att öka hans hets kring dem och få oss ur de lugna perioderna). De har ju trots allt BARA bott ihop i två år...

Idag efter jobbet åkte jag och Majsdjuret (Kaj) till Norrtälje. Jag skulle på ett möte och planen var lite miljöträning i samband med detta för det lilla barnet. 

Vi började med en promenad runt ån. Kaj går så fint i koppel sen han fick ett sele, inget stret varken framåt eller bakåt och han störs inte av kopplet utan följer mig jättefint. Vi fick ett hundmöte som gick enligt skolboken. Vi jobbade med människomöten i massor, då valpar som bekant är var mans egendom hade vi massa riktigt svåra möten med folk som verkligen bjöd in honom till att ta kontakt. En gång gick han fram till en kvinna som hukat sig ner precis bakom oss och jag inte var beredd. Varför var jag inte det? Det har sin förklaring...

Ån i Norrtälje är nämligen bebodd. Av väldigt, väldigt sociala änder. När jag kom dit var alla änder på andra sidan ån och solade sig på land, så jag tänkte väl inte mer på det. Jo, jag tänkte till och med att det vore roligt att få ett andmöte för att se hur Kaj skulle hantera det och få en bra möjlighet att träna. 

Ett andmöte fick vi och Kaj blev lite ställd, men höll sig vid min sida och vi fortsatte gå. Anden måste dock ha skvallrat att det var en spännande filur på andra sidan ån, för helt plötsligt kom en till, och en till, och en till. Snart hade vi ett femtiotal änder som vaggade rakt emot oss. Vi vände och gick därifrån. Kaj fick belöning för att hänga på vid min sida och han kastade ständigt blickar bakåt med skräckblandad förtjusning. Änderna vaggade efter. Fler och fler blev dem. Just då dök den sällskapliga kvinnan upp. Stackars Kaj sökte väl stöd. Vi flydde tillsammans. Vi måste åka tillbaka till ån snart igen. Med en plan. Med Sid. 

Tänkte åka och ge Kaj hans livs andra spår på den stora infartsparkeringen de byggt precis före E18 i Norrtälje. När jag åkte in till stan såg jag nämligen att halva parkeringen var så gott som tom, perfekt! Glad i hågen åkte jag dit, svängde in vid parkeringskylten och min förvirring startade. Överallt fanns nämligen bara en jäkla massa enkelriktat-skyltar. Vad, var, var skulle man åka för att komma in på den tomma parkeringen? Den jag kom in på var nämligen helt knökfull, och på andra sidan trottoarkanter och fina rabatter stod den nästintill tomma parkeringen och garvade åt mig. Jag åkte runt, runt, runt och svor åt varenda enkelriktatskylt. Överallt stod det bilar, eller kom bilar. Tillslut åkte jag ut från parkeringen samma väg som jag kommit och åkte bort till rondellen för att försöka ta den vägen in. Då hamnade jag i bussfil och blev jagad tätt, tätt bakifrån av en gigantisk dubbeldäckare till 676:a. In på parkeringen, samma igen! Runt, runt, runt bland enkelriktatskyltarna och alla bilar. Då gav jag upp, åkte ut där jag kommit ifrån första gången och svor nästan hela vägen hem. Inte konstigt att parkeringen var nästan tom. Hade den varit helt tom hade jag förstått, men det var nästan tom. Det stod ett gäng bilar där, som antagligen måste ha hoppat över refugerna. Jag fattar då rakt ingenting. 

Åkte hem och tränade några pass filtträning. Majsen är duktig, men lite överambitiös. Det är svårt att hitta lämpliga belöningar till filtträning med Kaj, då stor, kastade godbitar lätt blir någonting man ska studsa omkring och leka med. Inte helt rätt sinnesstämning. Sega blodpuddingbitar gick hyffsat. Vi kör på, han är positiv, framåt och halt galen. Precis som jag vill ha honom <3

Jag njuter av att det fortfarande är barmark och mildväder ute. Jag njuter något otroligt. Ändå har jag så svårt att slita mig från datorn och bege mig ut i allt det härliga höstvädret. Det händer så mycket spännande saker just nu att jag bara vill jobba, hela tiden. Jag kan inte sluta. Hela företagsprojektet är som en enda drog som jag går och längtar efter när jag jobbar med annat och inte kan lägga ner när jag väl har börjat. 

Vi tittar, skapar visioner och räknar på en lokal som vi fallit för. När vi fick nej på den första, i mitt tycke då, perfekta lokalen i början på året trodde jag aldrig jag skulle hitta något som kändes så rätt. Nu känns det som att varje gång vi tackar nej till en lokal blir vi mer säkra på vad vi är ute efter och insikten att den perfekta lokalen för oss finns där ute börjar infinna sig. 

Planeringen för hundmötesclinicen är i full gång och det är det är det roligaste planeringsarbete jag någonsin gjort. Kursen kommer bli helt grym och jag ser fram emot den massor. Ännu roligare blir planeringsarbetet av att göra det ihop med Åsa, hon ger mig så otroligt mycket energi. Klart är nu att vi kommer hålla till i Österåkers BKs klubbstuga i Åkersberga, nära till både Stockholm, Norrtälje, Uppsala och kringliggande kommuner, orter och städer. Kunde inte blivit så mycket bättre. Jag ser fram emot din anmälan, du vill inte missa den! 

Mer då... Det ser ut som att vi kommer byta bil. Slut på Jeep Cherokee-eran och slut på att åka kaxigt, off-road,  stabilt, dyrt och trångt. Jag kommer sakna Jeepen jättemycket men det har varit dags att gå vidare länge nu. Jag har otroligt lätt för att fästa mig vid materiella ting och det kommer bli en jobbig separation. Tack och lov är den största anledningen till att vi ska separera att vi hittat någonting som passar oss och vårt nuvarande liv bättre och som jag ser fram emot massor att få lära känna. Vi kommer förhoppningsvis snart åka stort, rymligt, uppseendeväckande, piggt och smidigt. 

Annars är det en massa räknande, planerande, funderande, undersökande, ordnande, pratande, kontaktknytande och fixande inför hundcenterstarten. Som sagt, jag kan inte sluta.

Sid har dock en förmåga att få mig på andra tankar. Han går riktigt bra just nu, både i lydnaden och spåret. Tekniken i lydnaden har väl varit lite si så där sen han sattes på vila på grund av att han varit het och övertänd, men jag har inte den mentala förmågan att hänga upp mig och lägga något värde i det, jag är så lycklig över hans engagemang, vilja och galenskap. Vi har börjat pilla på lite lydnadslydnadsmoment som ruta, vittringsapportering, fjärr och apporteringsdirigering. Jag vill få fler moment att kunna jobba med i kedjeträningen och det är alltid roligt att börja plocka med lite nya grejer. 

I söndags plockade vi upp hårdspårandet igen efter låååångt uppehåll. Jag tröttnade, ledsnade och la ner för ett tag sen när jag kände att det aldrig gick framåt. Det är bland det svåraste jag gett mig på i hundtränarväg och resultaten lät vänta på sig. Med skadad Poo och spår på programmet under söndagens kennelläger gav kennelmamma mig en spark i baken att sätta igång igen. Jag la spåret i ett grustag och gick det nästan direkt. Han gick väldigt fint, man ser tydligt på honom när det blir svårt, då blir han yvigare, och när han orkar hålla full koncentration. Det häftigaste av allt tycker jag är att höra näsan jobba, gurglande, sniffande, fnysande, inhalerande, analyserande. Det är helt magiskt. 

Full av inspiration gick jag upp till en grusplan här i närheten i förrgår och la ett nytt spår. Förutom att gå mitt på planen så gick spåret sicksack bland en grupp betongblock som står på planen. Bland betongblocken spårade Sid fullkomligt klockrent, plockade vinklarna i 90 grader och var helt stensäker. Vinden kommer inte åt så mycket där inne bland blocken utan spåret ligger helt skyddat och studsar mellan blocken, antagligen en bra hjälp. Sådana miljöer ska jag hitta fler gånger, tror det kan vara en bra självförtroendeboost för både mig och Sid. 

Nu ska jag återgå till lite mer arbete innan jag åker iväg på kurs. Det är Fredrik som ska gå filtträningskurs med Sid. Sid är så lycklig som får ha trygga, stabila Fredrik vid sin sida i den träningen. Jag följer med för att se och lära av båda mina pojkar. Jag lär mig så otroligt mycket av att studera Fredrik när han jobbar med Sid i liknande typ av träning. Hans lugn, trygghet och förmåga att fortsätta tänka rationellt och uppgiftsmässigt även i stressade situationer är något jag behöver massor av. 

Han är verkligen fin, min lilla Sid. Kan inte sluta titta på den nya headerbilden som jag är så nöjd med. Inte ett hårstrå ligger fel, blicken är klar och pigg och hela hans utstrålning bara lyser. Jag är inte alls partisk, men han är ta mig sjutton världens vackraste hund! 

Som om inte det vore nog så går han som en klocka. Den senaste veckans lydnadspass har varit sagolika. Ingenting har känts galet och inga träningstekniska bitar har känts svåra och jobbiga att ta tag i. Jag kan inte sluta tänka tillbaka på förra årets gråt och frustration över att det kändes som att han verkligen inte ville träna. Och på hur den årsplaneringen jag skrev i januari i år till stor del handlade om engagemang. Det är en helt annan hund jag tränar idag. 

I fredags hittade jag tyvärr ett sår på hans baktass efter en långpromenad. Tassen var svullen och han haltade. Svullnaden gick ner, hältan avtog och han genomförde ett riktigt bra lydnadspass på fredagseftermiddagen. Så på lördagen blev han återigen halt under en promenad och såret såg riktigt äckligt ut. Söndagen fick han vila och hältan uteblev, men såret var ju kvar och efter måndagens promenad var han svullen igen. 

Min jättesnälla syster tog med honom till veterinären då jag jobbade. De trodde antagligen att det satt något i tassen, att det stuckits in en pinne eller liknande. Nu äter han penecillin och metacam och ska ta det lugnt. Han får motioneras och tränas så länge han inte blir halt. 

Jag hoppas han repar sig snabbt. Såret ska tvättas, skrubbas och tömmas två gånger om dagen och medicinerna börjar väl verka på en gång. Det värsta med en malinutt som ska vila och dessutom går på smärtstillande är att han inte riktigt har smärtuppfattning och en förståelse för ordet vila. Han har ju blivit en riktigt malinutt nu, en sådan som bara ber om träning hela tiden. Jippi. 

Idag fick han åka med husse till jobbet, där kopplar han verkligen av. Träningsmässigt ska vi lägga lite krut på stadga i stå med blicken framåt och platsliggning en perid framöver. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag var tvungen att vara hemma från jobbet idag då jag hade ett läkarbesök mitt på dagen. Det bestämde jag mig för att utnyttja till max. Jag har länge velat gå morgonpromenad i soluppgången, tycker inte det finns något vackrare såhär på hösten/vintern. Jag gick upp med Fredrik min vanliga tid och åt en lång frukost, drack kaffe och slösurfade fram till kl. 7 då vi gick ut. Det var nästan sent, för det blev snabbt väldigt ljust. Det vackra morgonljuset fick vi med oss i alla fall och vi knallade både längst med landsvägen (ett riktigt pyssel med tre hundar i koppel) och i spåret vid Riala. Kaj fick åka innanför min väst på vägen hem (måttligt populärt) och då gick det lättare att gå längs landsvägen. Rix Morronzoo gjorde mig sällskap och vi kom in lagom till morgonens gäst lämnade studion. Hundarna (som absolut inte är vana vid så långa promenader) slocknade direkt och jag njöt framför datorn med en kopp kaffe och second breakfast. Jag kunde inte ha fått en bättre start på dagen!Spenderade dagen med att göra en reklamaffisch med ett avbrott för att åka till läkarn i Norrtälje. Väl hemma igen hade jag stämt träff med Annica och Prima för att träna lydnad.Jag var osäker på hur Sid skulle kunna prestera, dels för att han fått en chockartat lång morgonpromenad och dessutom gjort illa tassen på något oförklarligt sätt. Han var halt efter promenaden och min plan för träningen var att köra lugna grejer och ta det i tassens takt. Han visade dock varken hälta eller ömhet, dock en jäkla vilja, så jag körde på med min ursprungliga plan.Först gjorde vi en tävlingsmässig kedja med kommendering. Min plan var fritt följ, läggande, inkallning, apportering, fritt följ, läggande, inkallning och apportering igen. Allt för att bygga ännu mer uthållighet. Efter första fria följet gjorde jag en spontan jackpotbelöning för så jäkla snyggt har han aldrig gått i fria följet tidigare. Allt bara stämde! Belönade av planen och gjorde en ny entré och körde på resten av momenten. Sid presterade på topp, både attityds- och detaljmässigt. Kanske två timmars morgonpromenad är receptet för formtoppning? Hoppas inte...De enda detaljer jag har att slå ner på (kan vara bra att uppmärksamma för att kunna träna vidare, men det var verkligen inga stora grejer):- Apporteringsingången var skev och han släppte när jag tog i apporten. - Andra läggandet under gång la han sig på tävlingsledarens kommando (sjukt snygga lägganden dock). - Han dunsade in lite, lite i mitt ben i ingången i första inkallningen, men förutom att han kom lite nära gjorde han ingångarna precis som jag lärt honom. Gripandena, som vi haft lite bekymmer med i kedjorna, var klockrena både apporteringarna. Läggandet var padang ner i backen. Ingen tveksamhet i starten av inkallningen, bra fart och fina ingångar (så när som på den lilla, lilla touchen i den första inkallningen). Fria följet var en dröm att gå och vi hade till och med flyt i vänstersvängarna. Jag tror ta mig sjutton att allt stämde idag! :-DJag kommenderade Annica och Prima i en likadan kedja och jag blir så stolt och glad av att se dem jobba. Vi har tränat ihop sen Prima var pyttis och det är så roligt att se alla framsteg och den utveckling de har gjort tillsammans. Jag tog ut Sid för att köra framförgående då baklängeskedjandet har fått honom superduperhet och även när jag gått tillbaka till att bara jobba med starter och själva gåendet så har han varit så taggad att han runnit iväg sådär gradvis att man inte märker att han växlat tempo förrän man verkligen ser på avståndet oss emellan att det inte var det som vi utgick ifrån... Häromdagen tränade jag med Åsa och vi plockade in lite mer rock n' roll i momentet. Kort sagt släppte på kontrollen, var inte lika petnoga med riktningen (två meter i sidled är ok att pendla för det syns inte från sidan) och jag gick på med raskare och mer självsäkra steg. Mindre precision gav mer rätt och större självsäkerhet, men fortfarande en hund som är tokhet framåt och tycker sakta(?)gående är det absolut häftigaste moment som någonsin uppfunnits. Ett tag har det känts som att vi aaaaldrig ska komma vidare.Idag körde jag samma rock n' roll-style och fick bättre känsla men fortfarande ett tempo på gränsen till skritt-sken. Jag provade att när han gick bra klicka och belöna med en superbelöning hos mig istället för att kasta över huvudet (med superbelöning menar jag det som krävdes för att få honom att vända och inte rinna iväg framåt). Redan efter ett par repetitioner fick jag honom mer lyhörd för mina steg och signaler bakom och inte samma enorma sug framåt. Varierade mellan att belöna hos mig och belöna framåt. Det kändes riktigt bra.Sist för Sid körde jag budföring mot Annica och han gjorde det som om han aldrig gjort annars. Underbar attityd, fin ingång och bra tempo. Vi körde över kortsidan på fotbollsplanen, vet inte hur långt det är men 50 meter kanske. Duktig Poo! Annica och jag jobbade med budföringen med Prima också, som har svårt med stadgan hos mottagaren. Även här var det superkul att se hennes stora framsteg och hur bra hon svarar på omvänt lockande och att "göra innan man får". Det märks att hon har bra förkunskaper att plocka fram. Som avslutning försökte jag mig på ett klosspass och ett baklängesfotpass med Fia, där det märktes tydligt att två timmars promenad inte är den bästa uppladdningen inför ett lydnadspass när det kommer till henne. MEN, glädje, attityd, träningsvilja och humor har hon i överflöd vilket gör att oavsett hur få rättklick man fått i ett pass så lämnar man det med världens största leende. Goa, glada hundskrälle <3 Kaj fick komma ut och köra lite cirkelarbete och han gjorde ett av sina bättre (läs: mest kontrollerade) pass. Jag måste dock jobba mer med koppel och godbitar, men det är så mycket roligare att springa och vara galen... Det är riktigt häftigt när det funkar dock, jag blir helt lycklig när han springer på utsidan av cirkeln, jag gör en tajt sväng och han hänger kvar på utsidan. Det är visserligen mer tur än träningsresultat just nu, men ändock. Jag åkte från träningen full av energi och jätteglad. Tusen tack till Annica för att positiv input och kanonträning i det underbara höstvädret.Nu sitter jag med ett glas rött och en chokladkaka och njuter av tanken på att det är fredag. Jag blev oväntat ledig i helgen vilket var mindre roligt, men jag ska göra det bästa av situationen och se till att få massor gjort hemma och ladda inför nästa helgs belöningskurs här hemma (som det för övrigt finns en ledig plats på!). Ska stänga ner datorn och lägga mig och titta på film med Fredrik, han tittar just nu på en repris av Waterworld och håller på att garva ihjäl, så det är bäst att jag räddar honom snarast möjligen.

Jag ska egentligen inte blogga nu utan är på väg ut för att träna lydnad i det härliga höstvädret. Så tänkte jag bara lägga ut dagens lydnadsträningsplanering i ett inlägg på Facebook innan jag gick ut. Men, jag ångrade mig eftersom det då "bara" skulle kunna läsas av mina vänner, plus att det bara skulle finnas kvar ett par dagar tills nyhetsflödet fyllts med annat onödigt vetande. Därför plockade jag fram telefonen för att lägga ut planen i ett blogginlägg istället.

MEN, så ångrade jag mig igen - för varför ska jag skriva ett blogginlägg från mobilen när det nuförtiden går minst lika fort att skriva det från min egen dator? Jag har nämligen köpt en ny dator! Ä N T L I G E N! Efter så mycket ångest och tårar på grund av den gamla datorns egna vilja och generella arbetskygghet tog Fredrik med mig till MediaMarkt och lånade mig de sista tusenlapparna som behövdes för att jag skulle kunna uppgradera mig. 

Min nya bästa vän är vitskimrande, liten och smidig och med hög arbetsmoral. Den finns och fungerar för min skull och inte för sin egen försmak till djävulskaps skull. Den startar på direkten, står tillgänglig dygnet runt och pingar igång så fort jag ber den med minsta vink. Den startar de program jag vill, när jag vill. Den visar ett tecken på skärmen i samma sekund som jag trycker på tangenten. En lysande tangent, bara en sån sak. Min iPhone är överlycklig, äntligen har jag hittat någon som förstår den. 

Min alldeles egna Macbook PRO, förhoppningsvis ska vi vara goda vänner under många år framöver. 

Jag trodde jag skulle få en lugn sommar med halvtidsjobb och inte så många planerade kurser men det blev inte riktigt så, jag vet inte var all tid tog vägen. Nu är sommaren officiellt slut i och med kalenderns byte till september och vi börjar komma in i höstrusch. Nu har jag massor, massor att göra. Jag har sex kurser igång just nu och det är jätteroligt. Samtidigt jobbar jag lite drygt halvtid på Sodexo som chaufför och kör matvagnar till bl.a dagis, skolor, ålderdomshem och sjukhus. Det är, näst efter kursverksamheten, det roligaste jobb jag haft och jag trivs jättebra. I tillägg till jobb och kurser letar jag fortfarande lokal till företaget. Nu har jag flera stycken på gång och ska bara hitta tid där både jag och syster har möjlighet att åka och titta. Spännande, spännande! Jag vill verkligen komma igång och sätta fart på allting nu, det är väldigt frustrerande att ha så mycket inspiration och idéer i huvudet men inte få ut det. Träningen med hundarna blir tyvärr lite lidande, i alla fall när det kommer till lydnadsträning. Det blir ett par pass i veckan där jag och Sid mest jobbar med framförgående men mest skulle behöva jobba med platsliggning. Jag har dock ingen motivation till att spendera den lilla träningstid jag får med att glo på honom när han ligger still. VAD finns det för tanke bakom ett sådant TRÅKIGT moment egentligen?? Förutom lydnadsträningen får Sid en hel del hårda spår vilket är jätteroligt, men det går långsamt framåt. Det kommer bli ännu roligare när det blir lite mer flyt på det hela, jag ser fram emot det. Kaj leker och jobbar vidare med det vi fick med oss från valplägret. Han är himla rolig och positiv att jobba med och jag önskar jag hade mycket mer tid. Vi får ta det för vad det är och se till att den träning vi gör blir full av kvalitet och att vi jobbar framåt. Det vi jobbar allra mest med är löslydnad med hela flocken. Det har varit lite si och så med den saken, framförallt med lilla Fiafröken som inte har några som helst problem med att sticka iväg långt (vilket inte riktigt fungerar i ett vargrevir). Genom massa, massa belöning för spontankontakt, hög belöningskvalitet och mängdträning så börjar det fungera sakta men säkert. Sid har fått i uppgift att springa och "valla in" henne när hon drar iväg på egna äventyr, en uppgift han växer med och som gör honom ännu tajtare på promenaderna. Lilla Kaj hänger mest med, kanske lite för mycket då skogspromenader i terräng knappast är det bästa för en liten tolvveckorsparvel. Han pinnar dock på bra, men vi måste bli lite bättre på att lämna honom hemma. Det är svårt då han är så enkel att ha med sig överallt. I helgen som var åkte jag, Fredrik och Kaj till Söderfors där Fredriks syster Helena bor. Vi spenderade hela helgen däruppe och bara njöt. Jag hade lämnat både datorn och Sid hemma och kunde inte annat än att ladda mina batterier. Det var härligt. Hela lördagen var jag och shoppade med två av Fredriks systrar och deras döttrar, jag vet inte när jag hade en shoppingdag senast. Hittade massa bra saker utan att göra av med allt för mycket pengar, härligt! På söndagen hade vi en slö förmiddag och åkte sedan ut till Söderforsarnas stuga på en ö i Dalälven. Vi låg på bryggan, lyssnade på vågornas kluckande, njöt av solen och tog farväl av sommaren. Helt ljuvligt! Nu känner jag mig pigg och förväntansfull inför att ta mig an hösten med allt vad det innebär. Mörkret är det värsta, framförallt eftersom jag inte är en sådan som blir glad av tända ljus och soffmys. Idag har jag min första lediga kväll på länge och ska passa på att träna med pojkarna ute på gården. Sid ska få jobba med framförgående och lite kedjor och den lille med lek och följsamhet, kloss och lekapportering. Jag längtar ut så mycket att det spritter i benen! Det har regnat hela dagen men nu tittar solen fram, underbart!

Jag började dagen med att tillsammans med min familj ta farväl av min farmor som gick bort för ett par veckor sedan. Efteråt åkte jag hem till min syster och pratade länge om allt mellan himmel och jord. En tung, jobbig men ändå väldigt fin förmiddag.

Såna här dagar är jag så otroligt tacksam över min fina familj. De är verkligen världens bästa.

Jag åkte från syster till Ledinge för att hämta Lina, min andra tredjedel från tiden i Forshaga som flydde till Kiruna för att plugga naturguidning och som jag inte sett på över ett år. Hon kom med tåget till Stockholm i morse och Börnis (den tredje tredjedelen) hämtade henne på centralen. De har spenderat dagen i Norrtälje och vi ska spendera kvällen tillsammans allihop. Mamma Börnis kommer med ett gäng phalénevalpar också, så det blir fullt hus och garanterat en trevlig kväll att skingra tankarna med.

Resten av helgen har vi absolut ingenting planerat. Jag ska se till att suga ut så mycket det bara är möjligt av Linas besök här nere och krama henne så hårt jag bara kan tills hon åker tillbaka norröver på söndag. Fia har redan fattat tycke för henne, det är väl norrlandskärleken som knyter dem samman. Det är som att de förstår varandra och liksom möts i den sommarskeptiska känslan.