Följande händelse får mig fortfarande att rynka på näsan och är bland det vidrigaste jag varit med om i äckelväg. Det var jag och Sofie som skulle gå en promenad längs med älven i Forshaga med våra hundar. Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till skolan då och den här situationen är nog den enda då jag någonsin tänkt onda tankar om den hunden.

Genom Forshaga rinner det en älv och på ett ställe fanns det en fin promenadväg som man kunde gå längs med älven, som sen gick över en bro och man kunde följa älven på andra sidan tillbaka, ta en annan bro och så var man hemma igen. Den rundan tar väl sin dryga timme ungegär, och den rundan skulle jag och Sofie gå den här eftermiddagen. 

Hundarna rejsade, badade och mådde gott medan jag och Sofie gick och pratade på om allt och ingenting. Det var en riktigt härlig eftermiddag, vi var av någon anledning lediga till skillnad från alla andra i klassen och vi njöt i fulla drag av detta. Ingenting kunde förstöra den här dagen, trodde jag. Det skulle jag snart märka att någonting kunde.

Någonting denna lilla söta, väna schäferpärla gjorde kunde vända den här underbara älvpromenaden till ett rent (eller snarare skitigt) helvete. Från att ha varit en lugn, avslappnad promenad till en stressfylld ångestladdad sådan. I ett enda andetag vände det.

Schäferpärlan tyckte om att bära saker, hämta saker och lämna av saker. Hon kom mest med skräp som folk hade slängt, som petflaskor, tomma cigarettpaket, godispapper och liknande. Ibland dök hon upp med en och annan handske eller halsduk. Alltid tackade man för det och hon lämnade av det och bad om en godbit som tack. Det fick hon såklart alltid, gulligt och oskyldigt som det var med en egen liten skräprensare. Oftast kunde hon släppa det på marken så man slapp ta i eländet men var det något extra fint, som en tygbit eller plastsked, så fick man sträcka fram handen och låta henne lämna av där.

Likaså denna promenad hade hon lämnat av nån klubbpinne och diverse tomma tablettaskar. Hon fick en speciell trav och en egenartad lutning på huvudet när hon kom bärande på någonting. Den här gången kom hon mot mig precis så och jag sa "loss". Nebbie släppte inte. Jag sträckte fram handen och sa "loss", men Nebbie släppte inte. Det här hör inte till vanligheterna och jag började bli orolig för vad det var hon hade fått tag på. Allså bände jag upp käkarna och stoppade in handen i munnen på henne.

Än idag går det äckelkänslor och illamående ilningar genom hela kroppen när jag tänker tillbaka på det. För Nebbie hade hela munnen full med bajs. Jag är inte särskilt känslig, jag har jobbat på hunddagis, haft innekatt och mockat otaliga hästboxar i mitt liv. Men det här, var människobajs. 

Jag försökte tvätta händerna i älven. Jag skrubbade de med sand, med grus, med gräs, med alger. Ingenting hjälpte. De stank. Nebbie stank. Min händer stank. Allting stank. Och jag var tvungen att gå hela resten av promenaden hela vägen hem. Sofie fick hjälpa mig hem och sätta på vattenkranen, för jag kunde inte ta i någonting med de stinkande händerna. Stackars, stackars Sofie som fick stå ut med stanken hela promenaden och stackars Nebbie som blev av med det finaste fynd hon någonsin hittat. Eller nä, inte stackars Nebbie förresten. Men stackars mig. Och stackars er som nu fått läsa ännu en bajshistoria, jag tror inte att det blir några fler men jag kan inte lova någonting.