I helgen var det dags för årets upplaga av Karlstad Crew, Karlstadsvisiten som jag, Charlotte och Tomas gör runt nationaldagen varje år och har så gjort de snaste fyra åren.
 
Det här året var första året som jag själv inte bodde i Värmland. Vi var därför på jakt efter ett nytt boende och helst lite närmare Karlstad och händelsernas centrum så att säga. Vi kunde inte ha fått det bättre. Min kompis Sara erbjöd sig att låna ut sin lägenhet då hon skulle på instruktörsutbildning under helgen. En jättefin tvåa ungefär 15 sekunders gångväg från den berömda bargatan. Sara kan inte tackas nog för lånet! 

Vi började med gemensam bilresa ner vilket även det var en premiärföreteelse då jag tidigare år redan varit på plats i Värmland. Spotify gick varm och trots att hela resan började med att jag och Charlotte blev jättejättejättearga på Tomas, så blev vi snabbt vänner igen och hade en riktigt mysig biltur.  

Vi åkte direkt till vår favoritbadplats no 1, Bomstadbaden (hela Karlstad kommun verkar särskriva det Bomstad Baden, det kanske finns någon smart anledning till det men jag vägrar). Där tog vi årets första dopp och solade en stund. Man får riktig utomlandskänsla när solen bränner, det blåser ljumma vindar och vattnet är varmt. Nåja, inte iskallt i alla fall. Charlotte hittade Värmlands svar på stekare som hon passade på att spela volleyboll med medan jag och Tomas sörplade aquatini i betydligt lugnare tempo.

Vi åkte in till Karlstad, handlade frukost och tog en öl på utesrvering, min första sådana för året. Sen hem och göra oss i ordning för att ge oss ut och käka. Det blev grillat på Glada Ankan, fantastisk mat men en himla massa väntan. Charlotte blev nästan av med sitt halvt urdruckna glas som servitören snabbt kastade tillbaka på bordet med ett "a trodde re va gôrtomt". Efter att vi bett om notan tre gånger utan respons blev vi tillslut ombedda att gå och betala. Mycket märklig situation. Men, man är kanske generellt något mer i axelryckningsmodus i Värmland.

Resten av kvällen blev förhållandevis lugn. Vi hängde en stund på Tempel och begav oss sen för att kolla in Blue Moon Bar som öppnat i Kalrstad. Där träffade vi på allas vår "vill du ligga med mig"- Erik Amarillo som var kvällens DJ. Jag som gång på gång geniförklarat denna människa tyckte det var otroligt roligt att få se honom live. Blue Moon Bar låg väldigt vackert vid vattnet och hade otroligt sköna soffor ute på altanen, iakttagelser som borde ge mig flerfaldiga vuxenpoäng.

Vi avslutade kvällen med en kort promenad genom Karlstadnatten wom slocknade så snart klockan slog två. Det var hur som helst trevligt att vöha möjlighet att överhuvudtaget vara kvar så pass länge, tidigare år har vi alltid sprungit som vettvillingar till någon buss vid halv ett-tiden. Det kan vi tacka Sara för att vi slapp i år. 

Söndagen startade vi med sovmorgon och lite shopping. Jag fick tag på allt jag var ute efter, bland annat ett par nya solglasögon vilket var välbehövligt. Därefter åkte vi till Subway och köpte sallad (rekommenderas!) och vidare till stranden igen. 

Idag var det lite kyligare i vattnet så vi avstod dopp och låg på stranden och snackade skit istället. Livskvalitet på högsta nivå.

Tillbaka i lägenheten började vi göra oss i ordning och lagom tills dess kom Sara hem. Det var jätteroligt att träffa Sara och hennes hund Dagmar igen, som jag hade som projektekipage på min utbildning till allmänlydnadsinstruktör och inte träffat på ett år! På tok för lång tid.

Sara berättade att Starboys skulle spela i Karlstad och tydligen hade de eller Sven Ingvars gjort det varje år som vi varit där utan att vi haft en aning. Ingen av oss är dansbandsfantaster, men den stämning av folkfest som uppstår vid liknande tillställningar i Värmland är helt oslagbar och det ville vi för allt i världen inte missa. Jag har fortfarande ingen aning om vilka Starboys är, men de bjöd på en folksamling utan dess like och, som sagt, en otroligt härlig stämning. Vårt planerade parkhäng utvecklade sig alltså till något betydligt bättre. Charlotte blev helt galen av att få se någon Pölsa och sen citerade hon och Sara filmen Smala Sussie resten av kvällen. 

Sara visade oss restaurangen Alfie där vi käkade en otroligt god middag. Det var en av de trevligaste kvällar jag haft på länge, det är något speciellt med värmlänningar alltså! Efter middagen var planen bowling och biljard men det var ju söndag och gôrstängt rent ut sagt. Istället gick vi hem och tackade för att Sara har humor så vi slapp sova på gatan ;-) Sen fick jag och Tomas se den där Smala Sussie som vi hört så mycket från hela kvällen. Huruvida den var bra eller inte har jag svårt att uttrycka mig om då ett par ofrivilliga sömnanfall gjorde den något osammanhängande. Både jag och Tomas får hitta en ny möjlighet att se den snart igen... 

Efter en god natts sömn packade vi ihop oss och åkte hemåt igen. Jag längtar redan till nästa år, då är det femårsjubileum! Helt galet. Massa bilder finns och det kan hända att jag publicerar några så snart jag lagt in de i datorn. Kameran ligger nämligen kvar i handsfacket på Charlottes bil.      

          

I helgen var det dags för årets upplaga av Karlstad Crew, Karlstadsvisiten som jag, Charlotte och Tomas gör runt nationaldagen varje år och har så gjort de snaste fyra åren.
 
Det här året var första året som jag själv inte bodde i Värmland. Vi var därför på jakt efter ett nytt boende och helst lite närmare Karlstad och händelsernas centrum så att säga. Vi kunde inte ha fått det bättre. Min kompis Sara erbjöd sig att låna ut sin lägenhet då hon skulle på instruktörsutbildning under helgen. En jättefin tvåa ungefär 15 sekunders gångväg från den berömda bargatan. Sara kan inte tackas nog för lånet! 

Vi började med gemensam bilresa ner vilket även det var en premiärföreteelse då jag tidigare år redan varit på plats i Värmland. Spotify gick varm och trots att hela resan började med att jag och Charlotte blev jättejättejättearga på Tomas, så blev vi snabbt vänner igen och hade en riktigt mysig biltur.  

Vi åkte direkt till vår favoritbadplats no 1, Bomstadbaden (hela Karlstad kommun verkar särskriva det Bomstad Baden, det kanske finns någon smart anledning till det men jag vägrar). Där tog vi årets första dopp och solade en stund. Man får riktig utomlandskänsla när solen bränner, det blåser ljumma vindar och vattnet är varmt. Nåja, inte iskallt i alla fall. Charlotte hittade Värmlands svar på stekare som hon passade på att spela volleyboll med medan jag och Tomas sörplade aquatini i betydligt lugnare tempo.

Vi åkte in till Karlstad, handlade frukost och tog en öl på utesrvering, min första sådana för året. Sen hem och göra oss i ordning för att ge oss ut och käka. Det blev grillat på Glada Ankan, fantastisk mat men en himla massa väntan. Charlotte blev nästan av med sitt halvt urdruckna glas som servitören snabbt kastade tillbaka på bordet med ett "a trodde re va gôrtomt". Efter att vi bett om notan tre gånger utan respons blev vi tillslut ombedda att gå och betala. Mycket märklig situation. Men, man är kanske generellt något mer i axelryckningsmodus i Värmland.

Resten av kvällen blev förhållandevis lugn. Vi hängde en stund på Tempel och begav oss sen för att kolla in Blue Moon Bar som öppnat i Kalrstad. Där träffade vi på allas vår "vill du ligga med mig"- Erik Amarillo som var kvällens DJ. Jag som gång på gång geniförklarat denna människa tyckte det var otroligt roligt att få se honom live. Blue Moon Bar låg väldigt vackert vid vattnet och hade otroligt sköna soffor ute på altanen, iakttagelser som borde ge mig flerfaldiga vuxenpoäng.

Vi avslutade kvällen med en kort promenad genom Karlstadnatten wom slocknade så snart klockan slog två. Det var hur som helst trevligt att vöha möjlighet att överhuvudtaget vara kvar så pass länge, tidigare år har vi alltid sprungit som vettvillingar till någon buss vid halv ett-tiden. Det kan vi tacka Sara för att vi slapp i år. 

Söndagen startade vi med sovmorgon och lite shopping. Jag fick tag på allt jag var ute efter, bland annat ett par nya solglasögon vilket var välbehövligt. Därefter åkte vi till Subway och köpte sallad (rekommenderas!) och vidare till stranden igen. 

Idag var det lite kyligare i vattnet så vi avstod dopp och låg på stranden och snackade skit istället. Livskvalitet på högsta nivå.

Tillbaka i lägenheten började vi göra oss i ordning och lagom tills dess kom Sara hem. Det var jätteroligt att träffa Sara och hennes hund Dagmar igen, som jag hade som projektekipage på min utbildning till allmänlydnadsinstruktör och inte träffat på ett år! På tok för lång tid.

Sara berättade att Starboys skulle spela i Karlstad och tydligen hade de eller Sven Ingvars gjort det varje år som vi varit där utan att vi haft en aning. Ingen av oss är dansbandsfantaster, men den stämning av folkfest som uppstår vid liknande tillställningar i Värmland är helt oslagbar och det ville vi för allt i världen inte missa. Jag har fortfarande ingen aning om vilka Starboys är, men de bjöd på en folksamling utan dess like och, som sagt, en otroligt härlig stämning. Vårt planerade parkhäng utvecklade sig alltså till något betydligt bättre. Charlotte blev helt galen av att få se någon Pölsa och sen citerade hon och Sara filmen Smala Sussie resten av kvällen. 

Sara visade oss restaurangen Alfie där vi käkade en otroligt god middag. Det var en av de trevligaste kvällar jag haft på länge, det är något speciellt med värmlänningar alltså! Efter middagen var planen bowling och biljard men det var ju söndag och gôrstängt rent ut sagt. Istället gick vi hem och tackade för att Sara har humor så vi slapp sova på gatan ;-) Sen fick jag och Tomas se den där Smala Sussie som vi hört så mycket från hela kvällen. Huruvida den var bra eller inte har jag svårt att uttrycka mig om då ett par ofrivilliga sömnanfall gjorde den något osammanhängande. Både jag och Tomas får hitta en ny möjlighet att se den snart igen... 

Efter en god natts sömn packade vi ihop oss och åkte hemåt igen. Jag längtar redan till nästa år, då är det femårsjubileum! Helt galet. Massa bilder finns och det kan hända att jag publicerar några så snart jag lagt in de i datorn. Kameran ligger nämligen kvar i handsfacket på Charlottes bil.      

          

Sid tyckte inte det var särskilt roligt att bli lämnad hemma när jag gick ut med Farina för ett par timmar sedan. Han skulle bara veta att jag och Farina gick ut i skogen och la 2 km spår till honom.Han ska få gå det om ytterligare ett par timmar.

Vår spårstatus just nu är att vi går långa spår, absolut inte kortare än 1 km men helst betydligt längre. Tanken med det är dels att få upp spårkondition men framförallt att han ska gå ut i ett lugnare tempo. Jag har ingen erfarenhet av att det fungerar att göra så, att ge hunden erfarenhet av att "det här är jobbigt så det är lika bra att ta det lugnt från början" men jag vet flera som har gjort så med både spåret, söket och promenad-/cykelturer. Varför jag inte har någon personlig erfarenhet är säkert för att jag är för lat. Det kräver en del planering om spåren ska vara långa, söket ska pågå under lång tid och cykelturerna/promenaderna ska bli så pass långa att hunden blir slut.

Sid får därför inte så många spår just nu, vilket han egentligen skulle behöva för att det ska ge maximal effekt. Närmare sommaren kommer jag dock börja jobba halvdagar och då har jag möjlighet att lägga spår på morgonen och gå det när jag kommer hem eller lägga när jag kommer hem och gå på kvällen. Mitt mål är att han ska kunna gå så gamla spår att jag kan lägga på kvällen och gå på morgonen före jobbet. Nu är vi uppe i fem-sex timmars liggtid så det borde inte vara så lång tid kvar. Kanske han till och med redan klarar av det?

För ett par helger sen gick han ett 3 km spår med husse och Fia i släptåg och jag har aldrig sett honom spåra så fokuserat och bra. Alla apporter in! Den känslan var helt fantastisk. Husse och Fia ska garanterat få följa med ut i spåret fler gånger.

Jag har också provat en del hårda spår parallellt med längdspårsträningen. Han har haft svårt att få in tekniken och blir inte alls lika säker och noggrann i spårandet som han blir i skogen. På asfalt och grus känns han som han gjorde i skogen när han var valp, innan vi fick igång hans spårbeteende. Vilsen.

Det gav mig en idé. Eftersom vi fick igång hans spårande i skogen genom att lägga pinnstigar och låta honom spåra fritt och själv komma på att det lönade sig att samla ihop sig och sniffa noga så tänkte jag lägga upp liknande övningar på grus och asfalt. Nu håller jag på att lära honom frysmarkera hårnålar och gem som jag tänkte lägga apportstigar av på hårda underlag så får vi se om poletten trillar ner.

Vi ska också få lära oss ID-spår då min syster ska ha oss som projektekipage i sin utbildning till ID-spårsinstruktör på Grimsö. DET ska bli riktigt kul och jag ser fram emot träningen hur mycket som helst. Här snackar vi spårutbildning!

För två helger sen var det spårkurs i Semmersby och både Sid och Farina fick gå varsitt spår under systers övervakning. Farina fick ett skogsspår där vi la apporter med hårda godbitar runtomkring. Hon gjorde sitt bästa spår hittills och gick riktigt fokuserat. Hon har inte så stor koncentrationsförmåga i spåret utan blir fort trött och börjar vimsa. Lugn och ro och tydliga start och pauser i spåret känns som receptet just nu.

Sid fick gå ett spår med förledningar av hund och människa (både gammal och färsk), rådjursklöv och handduk indränkt i ättika och senapssill (!). Han kollade av människospåren men bytte tillbaka snabbt, det gamla hundspåret kollade han in med en snabb check åt det hållet innan han spårade vidare. Handduken såg jag ingen reaktion på. Det färska hundspåret hade han svårt med då han började vädra efter hunden. Rådjursklöven var den allra största svårigheten, framförallt hade han jättesvårt att släppa fokuseringen på klöven som låg kvar vid sidan av spåret. Vilt och hundövergångar behöver vi jobba på alltså. Han har inte haft några stora tendenser att gå på vilt men hans viltintresse har överlag ökat de senaste månaderna. Hundspår har jag märkt tidigare att han har svårt för då han till exempel blivit helt knäpp i spåret när vi spårat i vargmarkerna (det kan bero på tusen anledningar, men det SKULLE kunna vara en teori) och att han generellt sett inte gillar andra hundar inne på hans arbete. Gamla hundspår är han van vid då jag ofta har med Farina när jag lägger spår till honom. Mycket intressant!

Vi planerar en ny spårkurs till hösten som du kan intresseanmäla till via hemsidan. Som vanligt blir det teorikväll på fredagen och praktik lördag och söndag.

I helgen tog jag och Fredrik med oss alla hundarna till Läsa hund steg III hos Dailydog (www.dailydog.se). Temat för kursen var flockbeteenden och vad passade bättre än att visa upp vår, något dysfunktionella, flock?

Dagen bestod av organiserade hundsläpp i en inhängnad där Åsa och Modde satt ihop hundgrupper med deltagarnas hundar och deras egna hundar. Åsa och Modde hade en tanke bakom varje släpp som de ville att vi skulle fokusera extra på och lägga märke till. Som åskådare fick vi till uppgift att öppna ögonen så stort vi bara kunde och försöka följa med i helhetsbilden av hundarnas språk sinsemellan utan att värdera eller fastna i detaljer. Otroligt intressant och framförallt för mig som står inför uppstarten av ett hunddagis. Åsa och Modde är duktiga på att observera utan att just värdera, medan jag fortfarande är mycket för att läsa in tolkningar och anledningar till vad och varför de gör. De tolkningar som jag lägger in i texten är alltså helt och hållet mina egna.

Våra hundar släpptes först tillsammans. Det var första gången alla tre var lösa tillsammans på en ny plats och det var intressant att se hur de betedde sig när de fick större yta och mer frihet tillsammans. Farina och Fia brakade igång som vanligt där gränsen mellan allvar och lek för Farina känns hårfin. För henne kanske det hela tiden är på lek, men hon tänjer på gränserna till vad som är okej beteende gentemot andra hundar. Fia accepterar det utan problem och kastar sig in i leken med sin underbara mimik och en blick som sjunger "men lika glad, är jag för det...". Mest intressant var att se Sid som smög runt i inhängnaden med långsamma rörelser och en bred reportoar av lugnande signaler. Han gillar inte när tjejerna blir för brötiga vilket han flera gånger gick emellan och visade genom att spränga sig emellan dem.

Farina och Fia fick sen träffa Charlie, Åsa och Moddes 9-åriga labradorhane och här blev det riktigt intressant! Farina började mötet med att gapskälla på Charlie för att sedan kasta sig rakt på honom, ett uppförande som Charlie vanligtvis inte brukar acceptera från andra hundar. Farina, den unga vackra schäferfröken, däremot fick bete sig precis hur hon ville mot den gamle mannen som blev alldeles förälskad. Fia försökte febrilt komma fram och hälsa på Charlie men Farina gick gång på gång emellan, vilket känns som en väldigt tydlig spegling av hur hon är. Resursstark kanske man kan kalla det.

Fia fick även träffa två shibor, en hane på 6 år och en tik på 10 år. Tanken med det mötet var att se hennes beteende gentemot andra spetsar och se om det skiljde sig mot när hon träffade andra raser. Fia visade på ett rikitgt fint och ödmjukt hundspråk som jag tidigare bara sett henne visa mot Fannys jaktcockertik tidigare. Hon kan ju vara väldigt brötig mot andra hundar och kasta sig in i hälsningsritualer utan att "kolla läget" först. Mot den här 10-åriga tiken blev hon väldigt valpig och den 6-åriga hanen blev nog lite av en idol. De lekte inte så mycket, men var på väg att rymma ur hagen tillsammans och ge sig ut på äventyr. Det där med att rymma kanske är något spetsrelaterat...

Fia fick även träffa Åsa och Moddes flock på tre hanar. Här valde hon friskt bland kavaljererna och leksällskapen och det var intressant att se hur hon gång på gång pockade på uppmärksamhet från deras malinois Birre. Antagligen påminde han mycket om Farina i leksätt. Hon gjorde nya försök att charma in sig hos Charlie men bäst av alla var nog taxen Dennis, som hon lekte jättefint med och som verkligen lekte på samma sätt som henne. Hon är mer brottningslekare än jaktlekare och jag tvivlar på att hon helt uppskattar Farinas vilda jaktlekar. Det intressanta med det här släppet var dock att få se pojkarnas beteende gentemot varandra och hur de intog olika roller beroende på vilka par av dem som var lösa eller om de var lösa alla tre.

Efter släppen gick vi in och tittade på godbitarna från dagen som videofilmats och visades upp på storfilm. Vi ställde frågor till varandra och diskuterade kring hundarnas beteenden. Flera av deltagarna hade gått sådana här kurser hos Åsa och Modde tidigare och det var roligt att prata kring hundarnas utveckling och hur de breddat eller förändrat sin språkbank.

Efter kursen skulle jag och Fredrik hem och fortsätta bygga hundgård, men shit vad slut vi var! Huvudena var verkligen helt fullproppade med ny, osorterad information så det blev en kväll framför TV:n istället. Jag tror dagen gjorde mycket för oss alla fem och Fredrik och jag fortsätter diskutera upplevelserna från kursen varje dag.

Kursen gjorde mig ännu mer taggad inför i höst då jag och Åsa planerar en temahelg kring hundmöten, orsakerna bakom och hur man kan jobba med dem. Det blir två dagar med föreläsningar, on stage-arbete med hundekipage med olika raser och olika problemformuleringar, frågestunder och diskussioner. Håll utkik på hemsidan eller vår facebooksida för närmare information!

Om jag skriver med en vanlig hederlig bläckpenna så fortsätter jag skriva så länge det finns bläck kvar i pennan och det jag har för avsikt att kladda ner på papperet även syns på det. Om bläcket i pennan däremot tar slut så påbörjar jag en liten ritual som går ut på att jag först provar att återigen dra pennan i de skåror som blivit från den tomma udden, för att se om det bara var tillfällig vresighet som gjorde att pennan fick för sig att inte längre släppa ifrån sig något bläck. Om inte det fungerar väljer jag en del av papperet som inte är tänkt att fyllas med text och provar att rita lite cirklar. Cirklarna tenderar att ritas med snabbare och snabbare handledsrörelser och med hårdare och hårdare tryck mot papperet tills de uppenbarar sig. Gör de fortfarande inte det så kan jag prova att slicka på pennan, för det har någon klok (?) person berättat att det ska fungera. Sen fortsätter jag måla cirklar.

 Så snart det blir färg på cirklarna fortsätter jag skriva på min text, för att när bläcket återigen sinar fortsätta måla på cirklarna. Om det inte blir färg på cirklarna inom en snar tidsram så ger jag upp och byter penna, men minsta lilla bläck den släpper ifrån sig gör att jag fortsätter mitt frenetiska cirkelritande och försök till att komma vidare i texten, med hopp om att pennan snart ska komma igång och fungera som vanligt igen, bläcket ska flöda och skrivandet gå lätt. 

Jag tycker det är intressant med det där beteendet att fortsätta med cirklarna så länge det regelbundet kommer lite, lite bläck. Hade inte de där små bläck-förstärkningarna kommit hade jag antagligen slutat med cirkelmålandet betydligt tidigare, trots att jag vet att chansen kan vara lika stor att pennan kommer igång ändå. Men så länge de kommer så fortsätter jag måla. Om det bara blivit tomma cirklar hade jag inte haft uthålligheten att fortsätta tills den väl kommer igång. 

Jag funderar en del på motsvarigheten i hundträning. Jag tänker på situationer där man tränar uthållighet i ett moment eller i tävlingsträning för att servera en stor belöning med hög kvalitet på slutet. Det bästa tillvägagångssättet är väl att gradvis öka längden på uthålligheten så hunden lär sig att det lönar sig att fortsätta jobba. När det blir riktigt långa tider är jag rädd att "ingenting" inte ska vara tillräcklig information till hunden att det är fortsätta som gäller. 

När jag tränar riktigt långa sekvenser, i början, så brukar jag ge en eller ett par belöningar med lägre kvalitet, till exempel en frolicbit eller torrfoderplupp, på vägen mot den stora belöningen, till exempel skålen med färskfoder eller leksaken. Jag tänker att de små belöningarna kan ske som en övergång mot "ingenting". 

Jag funderar dock lite kring vilken effekt de här små belöningarna har. Antingen ser hunden de verkligen som information och en liten bekräftelse som får de att känna "yes, jag jobbar vidare" eller så fungerar de som ren motivationssänkare, då hunden redan innan den lilla belöningen serverats gjort så mycket och fått så lite. 

Jag ser ju sekvensen som en sekvens med en mellanbelöning, men för hunden kan det lika gärna vara två sekvenser med varsin belöning där den första sekvensen inte blev tillräckligt bra belönad för att få hunden att jobba på lika bra i nästa. Jag tror att den här lilla belöningen kan vara mer förstärkande för mig och det är därför jag fortsätter ge dem, medan de för hunden har väldigt liten eller ingen effekt. 

Vad tror ni? Vad är era erfarenheter?

Ja, jag blir oerhört trött på de som klagar på att Spotify begränsar sin gratistjänst. Jag tycker det är fruktansvärt sniket att inte kunna tänka sig att betala 49:- eller 99:- för obegränsad tillgång till musik. Jag tycker det är respektlöst mot de musiker som står bakom musiken man påstås älska. Jag önskar att mer pengar från Spotify gick till upphovsmännen som skapat all den musik som i alla fall mitt liv skulle vara betydligt fattigare utan.

99 kronor är en pizza och en läsk. 49 kronor är inte ens en öl på krogen. Men obegränsad tillgång till musik är inte värt det? Man får prioritera som man vill, men sluta klaga. 

Vad jag anser om nedladdning behöver jag kanske inte ens nämna? 

Wiraspelen är en teaterföreställning som sätts upp i Wira Bruk varje år. Föreställningen handlar om de som bodde i Wira Bruk under 1700-talet.

Det är smederna som smidde värjor till kungens soldater för att få pengar och ära och smidde liar för att få mat på bordet. Det är deras fruar som lever ett allt annat än lätt liv där de försöker hålla ordning på både barn, hus, hem och sina odrägliga karlar som fortfarande lever i villfarelsen att det är de som på något sätt har kontroll över familjen och världen omkring dem.

Det är ungmöer och smedshalvor i jakt på den stora kärleken, gesällen och den ljuva drömmen om vuxenlivet. Det är barnen som obekymrat och ur sitt alldeles egna perspektiv betraktar världen, som för dem ännu inte är så mycket mer än den trygga ängen i Wira Bruk.

Det är den döve som utstött ur den allmänna gemenskapen tolkar det som händer ur sin egen tystnad, och som på sitt eget speciella sätt visar att det alltid finns flera sidor av samma sak.

Det är fyllegubben med sin fru och barn som visar på att livet kunde varit så mycket värre, men ändå inte utan glädjestunder.

Det är soldater som kommer från en plats långt bort ifrån Wira och skapar oro och uppståndelse i den lilla byn. Men inte utan att samtidigt väcka nyfikenhet och uppstudsighet.

Det är brukspatron som, inte helt olikt dagens stora ledare, ser sig själv som oumbärlig härskare och glömmer bort Folket i sin törst efter makt.

Det är dundrande hovar från ett tiotal hästar. Från bondfolkets raggiga ponnyer till soldaternas muskulösa kraftpaket och till överhetens smäckra springare. Det är 32-åriga Sorro som, liksom så många andra, viger sitt liv åt Wiraspelen varje sommar och har så gjort i ett tjugotal år.

Det är grisar, det är höns, det är får, det är tjurar med mer eller mindre avsedda entréer och det är getterna Bambi och Billy vars främsta uppgift är att stå vid insläppet och besvära om "Bill-geten".

Det är den vackraste av musik och sång som berättar historien på minst lika målande sätt som aktörerna, som blir förälskade, som hatar, som sörjer, som dansar och som lever sina liv till musiken.  

Det är ett triangeldrama mellan den vackra dottern, den alldaglige smedssonen och den mystiske främlingen. Det är två bröllop och minst en begravning. Det är vardag och fest, slagsmål, utmaningar och den typ av psykiska krig vi idag bara ser på Facebook.

Det är politik och dramatik, humor och kärlek, hat och sorg men framförallt gränslös glädje. Två vägar som möts på en äng i sommarkvällen med forsens brusande i bakgrunden.

Det är sommar, det är 1700-tal och det är en stämning som får det att rysa i hela kroppen och inte lämna någon oberörd.

Allt detta i en 2,5 timmar lång föreställning som vi ger varje dag mellan den 2 och 10 juli (utom den 4:e) på plats i Wira Bruk, mellan Åkersberga och Norrtälje. Klockan 18.00 på helger och 19.00 på vardagar. Kom dit och upplev det som förtrollar mig varje sommar! All information om biljetter finns på www.wiraspelen.se

Kan du, efter det, inte heller få nog finns det alltid plats för fler på eller bakom scenen. Där fortsätter spelet dygnet runt med triangeldramor, gemenskap, vardag, fest, musik, sång, dans och gränslös glädje. Och hästar, hästar, hästar!