Första passet körde vi igenom lydnadsprogrammet till appellen. Första försöket blev till en inmarsch innan det kom in en springande cocker i hallen. Sid brydde sig inte ett dugg men jag vågade inte låta honom fortsätta. Först bröt jag väldigt orättvist innan jag kom mig för att faktiskt plocka upp leksaken och belöna.

Till andra försöket hade jag kunnat förbereda honom bättre för att få honom i helt rätt tanke igen. Han var nog inte helt med på vad som hänt i tidigare passet och jag tror han hade gått bättre om jag varit duktig på att belöna direkt. Fria följet var därför lite svajigt, han tappade kontakten, gled ut en bit i position och försökte sig på några framförgåenden då jag fick hjälpa honom med ett fot-kommando. Men han höll sig i arbetstanke och vi hade nog fått betyg på det i alla fall.

Läggande under gång var riktigt bra och med riktigt bra fokus i transporten. Jag förberedde honom med ett läggande vid sidan innan vi ställde upp vilket känns som att han behöver för att komma i rätt tanke. Det bantar vi bort successivt.

Inkallningen var riktigt bra, bra stadga, bra tempo och bra avslut. Något snett och segt ner i sitten men själva rörelsen in var bra och kontakten var stadig.

Apporten är jag jättenöjd med. Körde med en helt ny apportbock som var bra mycket tyngre än vad jag hade räknat med och den kom väldigt kort, kanske inte ens fem meter. Jag ville inte kasta om för det kändes för svårt i det här läget, när vi haft bekymmer med endera stadgan eller starten. Det har antingen blivit tjuvstart eller ingen start alls. Nu satt han med helt rätt attityd, lite på helspänn men ändå stadigt. Han startade snabbt och sprang fort trots det korta avståndet. Sen stod han efter ingången men han hade bra tryck in i ingången och bra fokus, så jag släppte igenom det. KOM IHÅG ATT DU GJORDE DET, Caroline Ersenius, så det inte blir en vana!

Sen kom aldrig Maria och tog apporten och jag tappade lite koncentration och kände mig lite förvirrad. Jag la ner den bakom mig och var säker på att han skulle släppa tanken på den utan vidare. Jag hade fel. Vi ställde upp för hoppet, som vi ju fick till i slutet på förra veckan och aldrig hade provat i en kedja. Han hamnade inte alls i rätt tanke så när jag sa ”hopp” så kastade han sig bakåt och tog apporten. Bushund! Jag blev nästan lite glad, för hellre det än att han bara blev passiv och inte visste vad han skulle göra.

Jag tog ifrån honom apporten och gav den till Maria och då hoppade han men sprang direkt efter hoppet till Maria. Jag slängde ur mig ett sitt och han satte sig (!) men då hade han redan sprungit runt. Nästa repetition kastade han sig också åt Marias håll men då var jag snabbare med sitten och fick honom bara lite skevt. Sen fick jag ta till ett dubbelkommando för att få honom över hindret på tillbakavägen och då var ingången jättefin. Få till en bra momentrutin, mer belöningar för att sikta framåt efter hindret (lyxproblem för springglad malinutt) och knyta ihop momentet på nytt. Det känns inte längre som ett stort problem, vilket är härligt!

Det känns som att lydnaden börjar bli mer och mer klar. Kanske att vi till och med ska försöka få till ett stå under marsch och tävla LK1, vi som inte skulle tävla lydnad! Men jag börjar bli riktigt tävlingssugen nu. En inomhustävling med få startande och en klok, mallevan domare skulle vara perfekt. Nån som har några förslag?

Huh, jag är verkligen inte van vid att jobba heltid. Trött är bara förnamnet! Höll på att somna i bilen på väg till jobbet i går morse och en gång till under passivitetsträningen med en duktig hund mitt på dagen. Illa.

Det har varit en bra helg allt som allt. I lördags följde jag med dressören Lisa till en byggnad och kikade på när de tränade inomhussök. Det är, i klass med skolgårdssök, bland det roligaste som finns. Att se hundarna jobba självständigt med vittringen och hur de kämpar för att klura ut var den är som allra starkast. Det kan ju slå hur som helst i byggnader och det vi ser som en enkel övning kan vara jättesvårt för hundarna, just eftersom vittringen rör sig helt annorlunda med ventilation och värme än med vinden ute i naturen. Det var riktigt roligt att få se de brötiga jyckarna in action i deras rätta element.

Igår gick jag och Farina ner till en annan byggnad på området och körde föremålssök inomhus. Det är också otroligt roligt, då framförallt att se hur de jobbar i miljön. Jag har gjort en del inomhusupplet med Farina förut men oftast i koppel för att kunna vara med och styra systematiken. Igår lät jag henne söka fritt, vilket känns som en bra mycket svårare uppgift då hon inte är så erfaren och systematisk i sig själv ännu. Vad hon dock är så är det uthållig! Jag filmade ett av hennes sök och hon sökte oavbrutet med samma intensitet i söket i 16 minuter innan hon hittade. Hon hade fortsatt ännu längre om hon inte hittat, utan tvekan. Det häftiga med henne är att hon, trots att hon är den största flängbulan jag någonsin träffat på FHTE, blir knäpptyst, superfokuserad och stencool så fort man ger henne en arbetsuppgift. Hon är inte den som springer i 15 minuter innan hon kopplar på näsan utan hon jobbar lugnt och koncentrerat i stort sett från start. Hon kan varva upp sig en hel del innan jobb i förväntansfrustration, vilket är mindre bra, men i jobb och när det inte är jobb (t.ex. på promenader) är hon hur cool som helst.

Nu har jag och Sid landat i Örebro hemma hos Fanny och Thomas. Jag kom fram vid åtta-niotiden igår kväll och somnade i stort sett direkt. Idag och i morgon är det lydnadskurs för Maria Hagström i AH-hallen vilket vi ser fram emot mycket. Än så länge verkar det funka att blogga, så förhoppningsvis blir det livebloggning som vanligt från passen.

www.hastochhund.bloggagratis.se

Hon sätter ord på väldigt många tankar jag själv har kring hästhållning och väldigt många av hennes hästtankar kan jag direkt översätta till hunderiet och mina tankar där.

Här är ett inlägg jag tyckte var väldigt klokt:

http://hastochhund.bloggagratis.se/2011/02/20/4676504-lite-tankar-fran-helgen-i-skara/

Jag är övertygad om att i både hund- och hästvärlden lever dominans och ledarskapsbegreppen kvar i den form de gör det för att rättfärdiga att människan är orättvis och stundtals riktigt elak mot sin hund eller häst. Det är så lätt att skylla på hunden/hästen istället för på sina egna brister som tränare och det är så lätt att skylla på dominans och ledarskap istället för att erkänna att man inte är helt rättvis i sin behandling av sitt djur.

Hur många gånger blir man inte förbannad på sin hund eller sin häst varje dag?

Numera försöker jag alltid stanna upp och tänka efter om jag lärt hunden hur den egentligen ska bete sig i den här situationen eller om dens beteende är ett resultat av att den faktiskt bara följer sina instinkter och jag inte har visat den hur jag vill att den ska göra. Frågan är om jag har rätt att bli arg på en hund som gör vad om är naturligt för den (t.ex. hoppar upp på köksbordet och snor mat) när jag inte har lagt ner tid på att lära den vad jag vill att den ska göra (stanna på golvet, hålla sig undan från min mat).

Är det konstigt att hunden rycker undan tassen vid kloklippning när den blivit klippt i puplan? Är det en bra idé att bli irriterad på en hund som känner sig osäker i situationen? Gör det situationen bättre? Är det okej att bli irriterad på en häst som spänner ut magen eller hugger vid sadelgjordsspänning för att den är orolig för att bli nypt? Är det okej att tjuvhålla huvudet på en häst som inte vill bli tränsad för att den kanske har ont i mun eller nacke?

Jag fick väldigt mycket tankar kring det här under gårdagens hundträning. Jag har svårt att få Sid att komma in tillräckligt snabbt i utgångsställning och hålla kontakten i utgångsställning när det kommer störningar. Tidigare i mitt hundliv har jag använt ett hårt "nej" så fort hunden vänt bort blicken och "braaa, rääätt" när hunden vänt upp blicken igen och det har funkat riktigt bra. Men det finns en mening med att jag inte vill göra så idag, även om jag tror att det skulle fungera minst lika bra med den hund jag har idag. Det handlar om att jag inte vill träna på det sättet. Det handlar inte om vetenskap, forskningsresultat, effektivitet eller för den delen att det skulle vara snällt eller elakt mot hunden. Det handlar om att jag vill utveckla mig, hitta sätt som är bättre på sikt, som utvecklar mig som hundtränare och som bygger på inlärning istället för avinlärning.

Det kommer fler tankar om det här, men inte just nu. Lämna gärna en kommentar kring dina egna tankar och reflektioner och kika gärna in på Ann Louise blogg. Om du inte håller med henne i hennes hund/hästhållning idag, så kanske det kan väcka några nya tankar, öppna några ögon och få en inspirerad och nyfiken till att förändra sitt sätt att göra saker på. Om inte annat så bjuder hon på mycket bilder på sina fantastiskt vackra hästar och schäfrar.

Det är toppen med träningstillfällen på jobbet. Trots 20 minusgrader tog jag mig ut och tränade framåtsändande på lunchen idag, mest för att jag gjort mig besväret att ta med mig kulkorv till jobbet för just det ändamålet och jag kunde ju inte ha släpat de fram och tillbaka helt i onödan.

Jag är glad att jag gjorde det för träningen gick så otroligt bra! Jag jobbade med att vända upp och starta upp saktagåendet även på avstånd från mig. Han är så himla het på att påbörja gåendet att jag får hjälpa honom massor med omvänt lockande och liknande för att få honom att hålla positionen stilla fram till kommandot eller jag börjar gå. Jag förstår inte hur det kan vara så roligt att gå sakta!

På eftermiddagen blev det varmare och då var det dags för mig att få utbildning på jobbets skrittmaskin. Det var inte så många hundar som skulle gå så jag passade på att skola in Sid i maskinen också, perfekt motionsform under arbetspassen på helgen när det inte blir så mycket annat efter att jag varit på fötterna i åtta timmar i sträck. Sid var skeptisk mot maskinen och de andra hundarna i ungefär en minut och sen travade han på som om han aldrig gjort annat. En riktigt duktig Sid! Chefen skrattade och sa att han var den minst hysteriska malle de någonsin haft i skrittmaskinen, det tog jag som en komplimang.

Han hade duktigt med mjölksyra när passet var klart. Jag stretchade och klämde igenom musklerna och lät även syrran göra detsamma nu på kvällen. Nu känns han

fräsch i kroppen och jag får rekommendationer att köra på så länge hältan håller sig borta. Det tycker jag låter som ett trevligt och vettigt råd.

Nu ser jag fram emot två mer eller mindre lediga dagar, som är ganska välfyllda med jobb med mitt framtida projekt för företaget. Sen ska jag tillbaka till jobbet lördag söndag innan det är dags för kurs med Maria Hagström igen. Full rulle på livet!

Jag sitter i soffan. Har spenderat en och en halv timme att försöka få igång datorn och lyckats sådär. Jag måste verkligen se över om min ekonomi tillåter en ny snart.

Sitter och planerar lite kurser framöver, i lydnad, vardagslydnad och för valpar/unghundar. Har tänkt lägga upp både kvällskurser och helgkurser. Intresseanmäl via hemsidan så återkommer jag med mer information alldeles snart!

Annars då. Jag har slutat köra tidningar vilket känns fantastiskt. Malinutten saknar de långa nattpromenaderna dock, det blir inte så mycket av med det numera.

I veckan har jag jobbat på FHTE hela veckan och stillat mitt schäferberoende som jag upptäckt att jag har. Det har varit L-tester och jag har träffat flera nya bekantskaper. Det är riktigt roligt att jobba en så pass lång period eftersom man kommer in i rutiner och jobbtempo på ett helt annat sätt. Det är slitsamt att jobba heltid bara, har varit riktigt trött på kvällarna. Nu njuter jag av min första lediga helg på evigheter.

Det känns som att Sid har blivit lite åsidosatt den senaste veckan, men när jag ser tillbaka på den ser jag att vi gjort en hel del. I tisdags upptäckte jag att skjutbanan vid jobbet har en stor, plogad parkering perfekt för lydnadsträning så vi åkte dit på lunchen och trände kedjor. Att träna kedjor har verkligen blivit ett naturligt inslag i vår träning och det blir nästan mer träning på helhet än detaljer just nu. Det är i och för sig en fördel eftersom hans kunskapsnivå börjar så sakteliga närma sig tävlingsdags.

Syrran var här en kväll och tränade i köket. Vi skjöt undan köksbord, stolar och mattor och fick på så sätt ganska stor yta att träna på.

Med Sid tittade jag på sättanden och kontakt i svängar. Sättandena får vi fortfarande inte ordning på men har kommit fram till en lösning att prova för hopp-sitt-hopp i alla fall. Jag har ju inga problem att få ut honom på avstånd men däremot svårt att få honom att jobba vidare där ute på avstånd. Därför ska jag fokusera mer på sitten än på att få ut honom på andra sidan framöver och börja lägga belöningar direkt i landningen. Med förväntan på boll direkt efter hindret kan jag tänka mig att han kommer lägga på ett par galoppsprång med blicken sökandes efter bollen för att sedan vända om mot mig. Då ska jag lägga belöningen där och därefter lägga på sitten i vändningen. Det blir framlängeskedjning och risk att få fram saker jag inte vill ha i momentet i framtiden, t.ex dåligt tempo och sättanden tajt intill hindret. Det får visa sig, men prova tänker jag göra. Ger det inte resultat är det ju bara att fundera ut något nytt. Det känns lite löjligt att det ska vara så svårt att få till! Jag har inte helt gett upp tanken på targetsitt heller och ska jobba vidare med att försöka få fram snabba sitt med rumpan istället för frambenen.

Vad gäller kontakten i svängarna är kontakten i utgångsställning så bräcklig att det är där en stor brist ligger, så mer träning i utgångsställning med störningar framöver.

Vi har kört en del föremålssök inomhus på jobbet också, vilket Sid tycker är skitkul. Han plöjer fram bland stolar, bord, TV-apparater, resväskor, hyllor och allt annat bråte som finns därinne med svansen i topp och ett driv i arbetet som är helt fantastiskt. Han kan söka länge utan att hitta någonting med söker ändå på med samma fina attityd och intensitet. Riktigt härligt att se!

Fia växer och frodas och gör succé på valpkurs. Hon är väldigt lättränad och pigg på arbete och Fredrik jobbar jättebra med henne. Hon äter, kampar, bjuder på beteenden och börjar få självkontroll, mindre trevligt är att hon bits något grönjävligt. Jag har aldrig träffat en valp med så stor aptit för människokött. Go är hon ändå tjejen och börjar må mycket bättre nu. Idag har vi varit på promenad alla 4 då hon fick röja med Sid utan att rossla en enda gång. Härligt!

Efter den här lugna helgen ska jag jobba lika mycket nästa vecka både på FHTE och med lite privatlektioner. Ser fram emot och hoppas på drägligare temperaturer och nya vårkänslor.

Som tur är har jag en hel del av den varan på jobbet. Världens bästa kollegor, skulle man också kunna kalla dem. Det kan inte bli så mycket bättre.

Fick ett kanontips från Fanny om att jobba med hakan-i-backen (startposition för krypet) och hakan-på-tassen (platsliggning) som motsatsförhållanden och skilja mellan beteendena i samma pass på kommando, liknande som man gör med fjärrdirigering. Kommandot på hakan-i-backen har vi bara använt nåt pass så det har känts alldeles för tidigt att börja med det redan, men däremot hakan-på-tassen och ligg kändes helt klart redo att börja utmana honom med.

Jag började med några haka för sig innan jag gav liggkommando från stående till att börja med. Att skilja på beteendena från stående är inte alls lika svårt. Ganska snart gick jag vidare till att jobba med honom redan liggandes och att han skulle lägga ner huvudet på "haka" och ta upp huvudet på "ligg", samt resa sig och lägga sig igen om jag sa ligg när han redan låg med huvudet uppe.

De första repetitionerna med ligg från hakan fick jag belöna minsta lilla uppåttanke (det vill säga att han höjde huvudet minsta lilla, i stort sett bara sträckte på nacken utan att röra hakan) och belöningsplaca uppåt. Det räckte med ett par repetitioner innan han hajade att "ligg" innebar upp med huvudet. Helst hade jag velat att han rest sig även i den här situationen och lagt sig ner helt och hållet från stående eller åtminstone från hukande position. 

Svårast är att ta upp huvudet efter flera repetitioner haka efter varandra. Positivt med dagens pass är helt klart att inte en enda gång valde han att prova hakan-i-backen istället för på tassen! Det är första passet någonsin som det inte händer, vilket känns som ett litet, litet genombrott. Jag fick ny lust att jobba mig igenom det här efter lovorden på kursen där de tyckte det såg riktigt fint ut. Han kan bjuda på långa stunder med stadga utan störningar och idag kändes det verkligen som att han ansträngde sig för att välja rätt. En härlig känsla!

Något annat vi började med idag var sitt på target, efter inspiration från syster till hopp-sitt-hopp. Började med att belöna några frivilliga sitt och la därefter på ett vanligt plastlock som target. Alldeles för svårt och jag fick inte många rätt, däremot en hel del frysmarkeringar. Helvete också, på ren svenska, men jag försökte bara släcka ut dem genom att vänta tills han slutade frysa och la en tass på istället. Sitt-tanken var jättesvår att få fram eftersom han sätter sig bakåt, så antingen blev det ett bra targettramp men han förlorade kontakten med targeten när han satte sig eller så blev det ett sämre targettramp men ett bättre sättande.

Nästa pass valde jag en större target, så han skulle kunna trampa OCH sätta sig bakåt utan att lämna targeten. Nu gick det mycket bättre och jag fick massor av fina sättanden att belöna. Har haft targeten mellan mig och honom i det här läget just för att få mycket bra att belöna men ska låta honom gå rakt mot den före sitten så det blir en "snurrsitt". Kom inte och säg att jag krånglar till det, ni ska veta hur mycket jag tragglat för att få till det här på ett quick-fix-sätt. Ganska snabbt ska jag börja sätta kommando på det här så jag kan börja jobba med att bara sätta sig om han fått kommando och annars springa förbi targeten, för att inte mista det fina tempot ut. Mm, det kan nog bli bra det här också.

Vi har en väldigt shapingklok liten valp här hemma också. Fia kan nu bjuda på tre saker: backa, sitt och hoppstå, efter ungefär lika många shejpingpass. Jag får väl erkänna att jag inte kunnat låta bli, men att bara syndat tre gånger på tre veckor tycker jag inte är så farligt ändå. Med Fredrik tränar hon massor med kontaktövnningar nu efter läxa från valpkursen. Han har också lärt henne att gå och lägga sig på en filt, trycka hakan i handen och sitta för att vänta på maten. De är så himla duktiga!

Hundträningsdvala är bland det värsta som finns, men nattjobbet håller på att ta kol på mig. En vecka kvar, som känns som att den går otroligt långsamt. Trots att jag sover hela dagarna blir de jättelånga och när jag väl vaknar har jag ingen energi över till annat än att ladda inför natten. Det är så synd på ett roligt jobb med ett härligt gäng men nu längtar jag efter att få sluta. Malinutten är med mig på nätterna så honom går det ingen större nöd på, det är mer jag som längtar efter mer energi.

Vi har haft en rätt jobbig vecka med lillskruttan också. Hon blev sjuk förra helgen och vi misstänkte kennelhosta. Hon kräktes massa slem men hade varken hosta eller feber så misstanken om att något satt i halsen fanns också. Dagen efter var hon bättre så vi andades ut. Jag åkte till Karlskoga på kurs och Fredrik och Fia vardagade på som vanligt. Dagen därpå blev hon mycket sämre. Febern sköt i höjden och hon reagerade knappt på omgivningen. Låg mest och sov, lyfte man henne så rosslade hon och satte man ner henne så föll hon ihop i en ullig Fia-hög. Fredrik åkte in till Albano och jag satt 35 mil bort och var galet orolig.

Det är otroligt hur fort de blir en naturlig del av ens liv. Jag hade känt henne en vecka och redan kändes det helt omöjligt att tänka tanken på att förlora henne. Det var garanterat ännu värre för Fredrik.

På Albano röntgade de och konstaterade lunginflammation. Eftersom hon inte fick behålla något hon åt eller drack fick hon antibiotika och dropp intravenöst och fick ligga kvar.

Dagen därpå fick Fredrik rapport om att hon mådde lite bättre och vi skulle antagligen få hämta henne dagen därpå. Det var tur att vi åkt in och kommit in i så tidigt stadium.

Jag och Sid kom hem till ett hus utan Fia, till skillnad från sist vi kom hem från Örebro då de träffades för första gången. Dagen därpå fick vi komma och hämta henne och det var en pigg och glad liten ullboll som kastade sig i Fredriks knä. Hon var precis som vanligt, full i bus och röjde runt på golvet i behandlingsrummet samtidigt som hon med stor ihärdighet försökte slita loss ömsom bandaget runt tassen ömsom kopplet runt halsen. Det enda som märktes var att hon rosslade när hon ansträngde sig, något vi skulle vara noga med att undvika den närmsta tiden.

Lunginflammationen hade kommit av mask, vilket alltså kan uppstå hos valpar trots regelrätt avmaskning. Veterinären konstaterade att det inte var kennelhosta eftersom det inte gav den typen av förändring på lungorna. Det var väldigt skönt att höra eftersom vi kunde utesluta att Sid bar på någon smitta. Vi fick åka hem med ordinerad vila, hur lätt det nu är med en 12-veckorsvalp, en hästkur med avmaskning och antibiotika för att hämma inflammationen.

Hon är som sagt pigg och full i bus och att hålla henne i vila är inte det lättaste. Vi gör vårt bästa och försöker se till att inte blir så mycket röj mellan henne och Sid, vilket är väldigt lätt hänt. Rosslandet går upp och ner men enligt veterinären ska det bli bättre och bättre och det är genom hur mycket hon rosslar vi kan få en indikation på åt vilket håll det går. Om tre veckor ska vi tillbaka och röntga om lungorna.

Framöver hoppas jag få till lite privatträning för min syster så hon kan hjälpa oss lite med moment där vi kört fast. Hon är en sån otrolig tillgång till mig i hundtränandet då vi har lite olika tänk och olika erfarenhet vilket gör att vi kan komplettera varandra bra i vår respektive träning. Hopp-sitt-hopp står på agendenan och hon har redan kommit med ett kanontips som jag inte tänkt på överhuvudtaget tidigare. Längtar efter att få prova och hade tänkt ge mig ut idag, men då visar Sid kraftig hälta på morgonpromenaden. Antagligen har han sträckt sig när han röjt omkring på isgatorna. Suck, alltid är det något. Men snart är vi igång igen hoppas jag.

Nu skaj ag göra mig i ordning för att åka med Fredrik och hans galna, ouppfostrade valp på valpkurs.