I går följde Fredrik med mig ut till skogen och vi la spår åt alla hundarna.

Fia gick sina första spår. Det första lallade hon omkring med storögd blick och tittade på allt annat som fanns i skogen. Precis så gjorde Sid de första typ tjugofem spåren jag la åt honom, så trots att Fredrik verkade bli lite uppgiven så misströstade inte jag utan jag skickade ut honom att lägga ett till. Det andra gick mycket bättre och hon hade näsan i spåret nästan hela tiden. Duktig liten Fia!

Farina fick upp tempot rejält. Första spåret var svajigt som sjutton då hon bara ville äta rådjursbajs som tinats fram i skogen. Alla blir vi lyckliga av våren... Hon spårade bra andra halvan av spåret men även idag blev hon lite svajig mot slutet. Trötthet? Man glömmer lätt bort hur liten hon är. Hennes andra spår plöjde hon fram med värsta mallefasonerna. Vad hände där liksom? Spåra gjorde hon men plockade slutet gjorde hon då rakt inte.

Sid fick ett långt spår över kalhygget som gick över både snö och barmark. Fredrik hade lagt ett jätteroligt spår som bl.a gick nere i diken och vinklade över barmark för att sen fortsätta rakt fram igen. Riktigt kul med spårläggare som inte har några som helst förutfattade meningar!

Mitt i spåret stötte vi på våran granne som satt och solade på en stubbe. Sid hajade till, slängde ett ögonkast på henne och spårade vidare. Duktig Iddis! Han plockade alla pinnar med stor intensitet och utan minsta tveksamhet. Idag höll vi inte på och löjlade oss med några kycklinghalsar utan han fick spåra på direkt. Vad jag märkte var att han spårade mycket bättre på en gång efter pinnen om jag la honom ner en stund i spårets riktning och släppte på honom genom att fria honom, leda honom i halsbandet fram till där pinnen låg och så göra ett nytt påsläpp, lugnt och metodiskt. De gånger jag lät honom söka upp spåret själv svajade han rejält en bra bit efter påsläppet och det dröjde en bra bit innan han riktigt fäste på rätt spår igen.

Idag har vi tränat lydnad här hemma. Jag tränade flera pass med Fia, då Fredrik har gett mig tillåtelse att nöta lite med henne. Hon är jätteflashig i lydnadsträningen och har så härliga rörelser och en underbar attityd, så jag är jättetacksam över att jag får låna henne lite. Vi tränade på kamplek med omvänt lockande och släppa på signal. Fia är duktig på att kampa när hon själv vill (typ i grejer hon snott, i byxben eller liknande) men är svårare att få igång på beställning. Det känns som att det är viktigare än släppandena just nu, men vi måste samtidigt kunna få henne att släppa på kommando när hon tagit fullbett i hälsenor...

Andra passet körde vi frivilliga hoppstå och tredje passet la vi på signal. Duktig Fia är repetitionsklok och väntar på signal som om hon aldrig gjort annat. Därefter jobbade vi med lägganden som är nån sorts krashlandningsvariant med endera rumpan eller framdelen eller hela kroppen och huvudet med för den delen. Ska försöka få de någorlunda jämna men med samma härliga attityd.

Till slut körde vi tre pass med baklängesfot som framförallt är följa med baklänges utan att hoppa. Hon hoppade mindre och mindre för varje pass, väldigt klok valp.

Sen var det Fredriks tur att träna och han fick fortsätta träna på att jobba runt andra hundar. Jag passade på att träna med Farina medan Fredrik jobbade med att belöna spontankontakt och sättanden och om Fia hoppade fram mot Farina sätta henne ne mellan knäna och klappa henne på bröstet tills hon lugnat sig och då ge henne en ny chans. Det verkar vara en jättebra strategi för dem och Fredrik är jätteduktig.

Farina fick träna på frivilliga sättanden som sitter ganska långt inne. Hon gör det, men långsamt och tveksamt. Det är helt okej i det här läget, det finns fart så det räcker och blir över ändå. Vi jobbade också med stadga i sitt med hjälp av omvänt lockande och det börjar hon förstå bra, men ibland fastnar hon i att inte klara av en specifik störning och då får jag gå tillbaka till bäbisnivå ett par gånger innan hon klarar lite svårare utmaning igen.

Vi kampade och tränade loss en del också, passade på när vi hade bra förutsättningar. Det gick bara bra men hon bet mig i armen en gång när hon hoppade efter grejen. Bestämde mig att köra "stanna på backen när jag lägger leksaken i fickan"-träning och det hajade hon på en gång. Det är roligt med en hund som är så het på belöningen att hon lär sig så galet snabbt.

Sist men inte minst så fick Sid träna hottarget. Jag har verkligen noll inspiration för lydnadsträning utan lät Fredrik utmana oss i hottargetövningen istället. Det var inte så svårt till en början, då IKEA-råttan inte inbjöd till minsta lilla fundering, han bara klippte råttan utan att ens titta efter sitt heta föremål. Morr. Provade flera gånger men det blev för svårt, så råttan fick nyttjas som belöning istället. Då kunde Fredrik utmana honom rejält och det svåraste blev när han låtsades fela Sid. Då blev Sid lite ledsen och tveksam och det tog lång tid innan han kastade sig in i övningen igen. Det tog hårt att husse lät så besviken! Fredrk blev nog lite (mycket) impad över Iddis som är så duktig. "Hur kan han veta?" undrade han flera gånger då Sid valt rätt grej framför två grejer som var väldigt lika.

Vi avslutade med promenad i leran. När vi kom in gav Fredrik mig en riktigt dråplig kommentar: "alltså, är det verkligen helt shysst att sätta upp knät i bröstkorgen på henne när hon hoppar, hon vet väl inte om att hon är skitig heller?"
Hm, tror jag ska sluta lära honom saker om hundträning...

Nu ska jag krypa ner och sova. Hundarna och Fredrik gick och la sig för flera timmar sen, jag skulle "bara" skicka iväg lite kursinfo innan jag gick och la mig.

I morgon hoppas jag på spår igen. Kanske ska försöka ta tag i lite lydnadsträning också, hitta lite träningsglädje igen.

Gick upp vid sextiden i morse för att åka ivög och spåra. Kom inte iväg förrän ett par timmar senare efter en kaffestund i sängen och varsin promenad för hundarna.

Hade tänkt åka till sjön och spåra på isen men vågade inte ensam, trots att Storfiskarn i familjen hävdar att isen är över en meter tjock och att det skulle gå att köra lastbil med släp på den. Istället åkte jag upp till Riala och la spår till Sid på skaren och till Farina på södersidan i en liten skog.

Sids spår la jag längs med åkerkanten och det blev nog som ett dubbelt appellspår med tre apporter, en på varje ben (den sista efter en spetsvinkel). Kändes lagom för att kolla av statusen efter ett långt uppehåll. Han gjorde det jättebra men hade nog velat ha det tio gånger så långt eftersom han spårade som bäst de sista hundra metrarna. De första hundra metrarna sprang han ut i linans längd och tillbaka till mig, ut i linans längd och tillbaka till mig överenergisk och alldeles lycklig. Han plockade apporterna fint som FAAAN på ren svenska. Jag trampade ner de ordentligt i snön och han plockade de på en gång. Vi åt lite kycklinghalsar (han åt) efter varje apport och han fick ligga och vänta på fri för att få fortsätta spåra. Kändes helt okej som strategi, men inte ens kycklinghalsarna åt han med större aptit när de serverades i ett spår.

Det mest intressant var alla de miljarders djurspår som korsade mitt spår och hur han hanterade dem. Han kollade av vissa och följde de nån meter för att sedan byta tillbaka till mitt spår där han gått av det. Det kändes riktigt bra, han är ingen viltspårsidiot men det var ändå skönt att få kvitto på att värdet ligger där det ska. Det var också intressant att se att han vid ett tillfälle då han slagit i en båge bakspårade sig själv tillbaka till där han slagit av spåret. Och att man hörde näsan, hela tiden. Duktig Id!

Sista biten av spåret kom solen fram och jag försökte våga mig på att blunda och känna på trycket i linan om han var på spåret eller inte. En rolig utmaning och något jag ska prova igen för att bli ännu säkrare på skillnaden i tryck från honom när han är rätt och när han vinglar omkring. Han fick spåra hela vägen in i bilen.

Farinas spår gick i både skog och nysnö och hos henne var det intressant att se hur hon slog på näsan på en gång och dammsög skogen, trots att hennes spår inte legat så länge. Även hon kollade av ett par viltspår och jag kanske borde ha gett henne mer frihet till att själv välja rätt, men jag hade henne i koppel och sele och alltså inte så mycket svängrum, så jag saktade in när hon gick in på viltspår och väntade ut tills hon valde rätt igen, då vi fortsatte. Hon var extremt noggrann i början men lite mer svajig allt eftersom, jag har ingen aning om hennes spårerfarenheter men det här kändes på en helt perfekt nivå. Några mjuka vinklar, mellan stenar och över ett buskage gjorde henne nyfiken och verkade vara någon hon gillade. Hon fick äta frukost i slutet och spårade också hela vägen tillbaka till bilen, men jag hade väl inte väntat mig annat av en schäfer :-)

Åkte hem och tränade ett par shejpingpass inomhus. Farina fick prova på klossen men det blev inte så mycket av med att lägga tassar på, hon är lugn och gör inte så mycket i shejpingpassen vilket jag ser som väldigt positivt. Mot slutet av varje pass brukar hon få nån sorts "aha-känsla" och bli mer intensiv, idag uteblev de men jag kan se framför mig hur hon kommer bli helt galen när poletten trillar ner kring det här med shejping. Så, vi tar det lugnt med korta pass och belöningar för lugna rörelser.

Sid fick träna hot-target, en träning som legat nere ett tag precis som allt annat. Idag var första gången jag la in nonsensföremål som störning (alltså inte godbitar eller leksak) och jag trodde de skulle bli mer markeringsvänliga (det är större sannolikhet att prova att frysmarkera ett föremål man inte har någon annan erfarenhet av, än ett föremål han har erfarenheter från att bita i eller liknande). Men han var jätteduktig och valde inte fel en enda gång. Han valde även att avstå från att markera när rätt föremål inte låg nere och markerade inte heller det föremål som liknade hans. Däremot blev IKEA-råttan alldeles för stor frestelse och han bara kastade sig in i högan av grejer och klippte den, sen såg han lite fundersam ut när han vände upp mot mig "det här var inte riktigt tanken va?" såg han ut att säga.

Även resten av dagen har varit precis sådär som ens första lediga lördag på evigheter ska vara. Jag åkte till Åkersberga och fick massage av min kopis Therese som börjat massera på Roslagssalongen där jag klipper mig (när jag fortfarande klippte mig, just nu är mitt hår nåt sånt halvlångt helvete i väntan på de böljande svarta lockarna som jag hoppas ha råd med någon gång). Kände mig helt mörbultad när jag åkte därifrån men åh så skönt det var! Jag kommer helt klart åka dit regelbundet och se om det kan hjälpa mot min ömmande rygg. 

Efter lite kaffedrickande och skitsnack åkte jag hem och gick en promenad med hundarna på kalhygget i sol och åtta plusgrader. Lovely! Efter grill och ett par groggar avslutade vi med att somna i soffan med alla hundarna som umgåtts alla tre för första gången idag utan större problem, det är brudarna som är lite för på varandra för att det ska vara helt hövligt. Kvällsrastningen blev en trött historia och nu sitter jag i köket och anstränger mig för att blippa färdigt det här innan jag somnar. I morgon ska jag nog ta sovmorgon och sen tror jag det kommer bli en riktigt bra dag, även söndagen.

I fredags flyttade det äntligen in en schäfer i familjen igen, som jag har längtat!

Det är en hund från mitt jobb på Försvarsmaktens hundtjänstenhet, en unghund som kom tillbaka från sin fodervärd på tok för tidigt. Normalt är att de bor hos fodervärden tills de är runt 1,5 år då de testas på FHTE för att sedan gå vidare till dressyr, placeras ut eller gå tillbaka till fodervärden beroende på hur testen gick.

Farina, som hon heter, kom dock tillbaka alldeles för tidigt och var bara åtta-nio månader då fodervärden av någon anledning lämnade tillbaka henne. Farina trivdes inte i hundgården och var ganska stressad, tills man tog ut henne då hon var följsam och lyhörd och försökte ta ner månen för en godbit. Jag fattade tycke för henne direkt men det hade bestämts att hon inte skulle placeras ut till någon ny fodervärd eftersom risken fanns att hon fick vandra runt en massa hem. Efter att ha sett att hon och jag funkade så bra ihop så fick jag frågan om jag ville ta hem henne och jag behövde inte särskilt mycket betänketid.

Nu ska hon bo här tills det är dags för henne att testas, vilket är efter sommaren någon gång. Vad som händer med hennes framtid återstår att se, chansen är stor att hon hamnar i utbildning till sökhund efter narkotika eller vapen/ammunition.

Tills dess ska jag få rå om henne och passa på att suga i mig lite erfarenheter från hennes typ av hund. Hon är en åttaveckorsvalp i en tiomånaderskropp som springer, leker och bufflar sig fram i livet, hälsar med hela kroppen på en gång och pussas med både tunga och tänder. Hon har jättesvårt att koppla av och göra ingenting och reagerar väldigt starkt på minsta lilla retning. Det blir en utmaning med passivitetsträning och vardagslydnad, komma tillbaka med grejer och dela med sig av dem och självkontroll, självkontroll, självkontroll. 

Sid hälsar att hon är skitsnygg och luktar jättegott och Fia hälsar att hon är en kärring som inte låter Fia hänga i hennes nackskinn eller snappa tänder efter henne. De har verkligen anammat attityden med en stora-/lillasyster! Sid på sitt tonårshormonsstinna vis och Fia på sitt barnsliga "jag-är-odödlig"-vis.

Nu ligger för övrigt grå vid mina fötter och drog precis en djup suck. Hon blir lugnare och lugnare för varje dag som går, men hon behöver mycket hjälp för att komma dit.

Under året kommer min syster Cicci gå med som delägare i mitt företag hundID och vi kommer göra en storsatsning. Vi planerar att öppna ett hundcenter i Arninge med kurser och föreläsningar, trim-, bad- och kloklippningsservice, träningskvällar/drop-in hundträning med eller utan instruktör och framförallt ett hunddagis och en uppvärmd träningshall för hundträning. 

Du kan läsa mer på hemsidan www.hundid.se och få de senaste uppdateringarna kring projektet genom att gilla oss på Facebook.

På hemsidan finns ett formulär som du kan fylla i för att bli kontaktad av oss med mer information kring hunddagiset, träningshallen eller någon annan av våra verksamheter. Du kan även kontakta mig via telefon 0733601600 (lämna ett meddelande så ringer jag upp om jag inte svarar) eller mail carro@hundid.se

Hemsidan är även uppdaterad med vårens kurser. Du kan anmäla till dessa via hemsidan, telefon eller mail.

Sprid vidare till dina vänner!

Hoppas vi ses på hundID hundcenter!

Jag försökte lura i min uppfödare att jag var trött på Sid och skulle omplacera honom, men det lyckades inte. Hon genomskådade mig direkt. Han är bra fin, min lilla Sid.

Sista passet för dagen, ett femminuterspass, fortsatte vi på krypet. Hela det passet blev filmat och jag hoppas få ut det på bloggen under dagen. Det är en del småfix att ordna med. Belöningsritualen absolut, att han ligger kvar ända tills belöningen kommer i munnen. Det är en stor fördel just i krypet (och andra liknande moment, t.ex platsliggning) för att hunden inte ska få en egen idé om att ”det där var nog en belöningssignal” och flyga upp. Jag har varit lite i valet och kvalet kring hur jag vill ha det, då jag ansett att när jag klickat är det min uppgift att kvickt servera belöningen på rätt plats och hunden får göra vad den vill. Nu när jag börjat jobba med godisskål som inte alltid är lättillgänglig måste jag tänka om lite och lära honom att i krypet leker vi leken att ligga kvar ända tills belöningen kommer i munnen, så jag kan klicka för rörelse men fortfarande belönia i position.

Tredje passet för dagen tittade vi på krypet. Förra samlingen tyckte Maria att vi skulle använda oss av en skål med godbitar som jag plockar ifrån istället för att ha godbitar i händerna eller fickorna. Det för att han inte ska ha fokus på handen/fickan i krypet när jag är framför honom, eftersom det inte kan hänga med till det färdiga momentet då jag går bredvid. På den vägen är det… Vi har inte tränat kryp ett enda pass sen senaste samlingen så idag blev den första gången vi provade att använda oss av en skål.

Sid hamnade väldigt mycket i stadgetanke och var svår att få i rörelse. Jag vill annars ha att jag rör mig som en signal för att han ska påbörja krypet och att jag stannar som en signal för att han ska lägga sig helt stilla med hakan i backen. Nu fick jag flera repetitioner då han låg heeelt stilla men de allra flesta kröp han riktigt fint! Ibland hoppar han in med bakdelen när jag sträcker ut tiden men jag hade tänkt köra på den revolutionerande metoden att hålla på kriterierna och helt enkelt bryta när han gör så. Maria tyckte inte jag skulle bryta och låta honom resa sig upp utan hellre hålla honom i halsbandet och ”tvinga” honom att ligga helt stilla några sekunder innan han får en ny chans.

Vad vi behöver jobba på är start och stopp (med godisskålar runtomkring) och att ligga stilla tills belöningen kommer i munnen. Och självklart att utöka längden på sträckan som han ska krypa och min position i förhållande till honom.

Jag funderar på att fortsätta med krypet nästa pass och även få det filmat eller så ska vi jobba med fokus i utgångsställning. Frågan är om man ska välja det som är roligt eller det vi verkligen behöver träna på, gissa vilket som är vilket (och varför det är så).

Andra passet är avklarat och Sid ligger och flåsar på pausstationen. Vi har tränat hopp med bollkastning och han kom igång rejält. Han gillar kastade bollar!

Vi har tränat alla delar i hopp-sittet. Uthopp med kast över huvudet och belöning framåt. Frivilliga stopp/snurrar med efterföljande sitt och belöning. Återhopp med belöning på vänstersidan för tryck in. Frivilliga hopp och hopp på signal. Vi provade även att lägga in ett kommando när Sid var på väg ut och med fokuset framåt och belönade bara han reagerade. Och redan andra den repetitionen så satte han sig, något långsamt men ändock ett sättande och långt ut från hindret. Han sökte hinder bra och jag känner mig jättenöjd.

Nu blir det inga fler belöningar för frivilliga stopp om det nu inte skulle vara så att vi får jättestora bakslag i momentet. Kriteriet för att få boll eller sittkommando (vilket såklart leder till boll i förlängningen) är att han fortsätter jobba ut med fokus framåt. Långa avstånd till hindret både i uthopp och sitt/återhopp ger dels bättre säkerhet, hoppteknik och mindre skaderisk på höga hinder och dels en marginal ifall han skulle få för sig att vända upp frivilligt när han förväntar sig belöning. Om han är van vid att springa femton-tjugo meter före kommandot/bollen kommer så är det mindre risk att han hinner vända upp frivilligt och förvänta sig sitt på tävling när han t.ex är trött eller väldigt belöningssugen efter en lång kedja.