Att blogga från mobilen gick bra första dagen men andra dagen gick det inte att klicka på länkarna på www.bloggplatsen.se, så jag kunde inte skapa ett inlägg. Andra passet filmades med min telefon, men nu går inte filmklippet att ladda upp på youtube från mobilen så jag kan inte dela det. Riktigt synd, för det var ett himla nyttigt pass.

Vi tävlingstränade fria följet med massa störning. Maria kommenderade mig och jag fokuserade på mitt eget fotarbete. Lite för mycket i bland. Samtidigt som Maria kommenderade rörde hon sig runt oss, ganska nära för det mesta. Fanny filmade och som grädden på moset gick Siv bredvid och kommenterade alla missar från både Sids och min sida. Hur mycket man än vet att man bett någon vara riktigt elak (och ärlig) så känns det att få höra direkt när man själv (eller ens hund) gör fel. Det var en riktigt nyttig övning som jag tyckte vi klarade väldigt bra.

Det som brister i fria följet är detaljer. Positionen har varit jättefin för det allra mesta och ibland har jag till och med känt när han blivit skev och kunnat bryta. Jag tror att skevheten är starkt sammankopplad med stor förväntan på heta belöningar, där jag måste hitta en väldigt fin balans för att hålla galenskapen på en lagom nivå. Fria följet är det moment där jag tycker det är svårast att hitta perfekt aktivitetsnivå.

Andra delar är höger och vänstervändningar, att han hänger med och håller kontakten genom hela vändningen gör den mycket, mycket bättre och det ska jag lägga massa träning på till nästa samling. Han ska hålla kontakten och jag ska flytta fötterna på ett bra sätt.

Nästa pass jobbade vi med framförgåendet som börjar formas till något riktigt bra. Idag hade han återigen svårt med riktningen och gled ut lite till höger, men att fortsätta variera belöningsplaceringen tror Maria kommer hjälpa massor. Att det inte är helt borta är inte konstigt med tanke på vilket stort problem det var bara en dag tidigare.

Fick tips om att variera sättet jag startar upp sträckan på för att få ännu bättre förståelse för riktningen men också ett sätt att jobba vidare med mig själv på längre avstånd. Nu har vi allra mest kört att han bjuder fram från sidan eller vänder upp precis framför men att starta från ståendes en bit framför eller starta direkt efter att ha ätit upp godbiten ska vi börja variera med. Det var svårt! Framförallt att starta ståendes framför, då hade han svårt att hitta riktningen ordentligt. Märkte att han hamnade en aning åt höger då och hittade en linje från min högeraxel istället för rakt framför mig. Dealjfreak som jag är... Men Maria ansåg att det inte var något att pilla med, då man har lite att spela på.

Förutom att variera utgångsläge så ska vi också träna mer på att hitta nya linjer för varje repetition. Dock inte till överdrift, det finns ingen anledning att lära hunden ta ologiska linjer, t.ex diagonala linjer nära varandra för att sedan lägga en rak linje mittemellan eller liknande överkurs. Däremot på olika sidor av planen och i olika riktningar (kort- och långsida).

Jag fick också tipset att kasta belöningen längre och lämpligtvis ha belöningar som rullar i väg en bit. Allra optimalast är ju kulkorven, korv och boll i ett, men i brist på kulkorv använda jag hela köttbullar. Det gav resultat direkt, då Sid fick mycket mer action och attityd i stegen och inte blev lika avvaktande och smygande. Det är ett saktagående, inte ett kryp från stående!

Vi tittade också lite på krypet, aperopå det. Maria tyckte det såg fint ut och att vi hade en bra grund. Han är lite fokuserad på mina händer vilket jag kommer ifrån med att ha godbitar i en skål som jag plockar ifrån istället för att ha i händerna eller fickan. Det ska vi testa. Ganska snabbt måste jag komma upp i stående och få det lika bra där eftersom han fått så bra flyt i kryprörelsen att han kryper in i mig när jag sitter på huk, vilket hämmar en bra rörelse. Han kryper bra även när jag står, men det är inte lika säkert. Dags för det nu.

Sista passet tittade vi på platsliggningen, detta tragglande. Har inte jobbat med det på ett tag eftersom det känts som att vi inte kommer vidare, men nu gjorde han det riktigt bra. Han kunde hålla positionen länge, låg med bra attityd (jämn andning, blev inte hetsigare ju längre han låg) och gjorde inte alltför många fel (det vill säga la huvudet mellan tassarna istället för på). Experimenterade lite med att lägga en godbit mellan tassarna för att göra det till en självkontrollövning att välja rätt beteende, det gav jättebra resultat. Hålla sig borta från belöningar är han duktig på och det är något vi har bra användning av. Vi ska jobba på med det här och lägga kommando på hakan i backen så vi kan jobba med de två beteendena som motsatsförhållanden.

Nästa samling med Maria blir redan i början på mars, vilket jag är jätteglad för! Då ska vi ha en tävlingsmässig kedja med alla moment ur appellen - framförgående att visa upp, vilket alltså innebär att vi måste börja ta tag i hopp-sitt-hopp. Jag ska även fundera kring lite fler moment som vi ska ha jobbet mer med tills dess.

Vi jobbade med störningar från andra människor i fria följet. Medan de satt, stod eller bara befann sig i vår närhet så kommenderade Maria oss. Så jag fick jobba på att gå med kommendering och Sid på att fokusera trots störningarna.

Jag upptäcker mer och mer vad mycket det hjälper att ge sig själv uppgifter under träningen. Periodvis det här passet fokuserade jag på min egen stegförföyttning i vändningarna och det var de perioder som gick allra bäst. Ett av mina mål för året är att få flyt i mitt eget fotarbete och jag börjar tänka på det mer och mer, vilket ger bra resultat.

Tidigare under dagen berättade Maria att en av de allra största störningarna för föraren är att säga negativa saker om hunden eller uppmärksamma hunden svagheter. Trots vetskapen om att det antagligen skulle dyka upp blev jag jättechockad när Siv började jämföra honom med sin egen hund. Innan jag förstod vad hon försökte göra höll jag på att tappa fokuset rejält, men sen började jag skratta och log stort resten av fria följet, vilket gjorde susen!

Avslutningsvis jobbade vi med ingångarna. Kriterier för hur snabbt han ska komma in och en stor ritual för när det blir fel, när han kommer in för långsamt eller inte genomför rörelsen i ingången korrekt. Idag retade jag honom med godbitar och var sen noga med attgöra rättritualen ännu större och ett par gånger kändes det som att jag fick exakt den respons jag ville, att han kom tillbaka snabbt och försökte ännu hårdare. Nästa pass har jag planerat något riktigt svårt för mig och Sid, det blir spännande. Hoppas jag kommer i håg att be någon filma.

Sista passet bestämde jag mig för att jobba med framförgåendet. Vi har lagt ner det lite eftersom jag inte fick till bra riktning men nu villejag ta upp och ta tag i det igen. Fokuserade på att träna bra trots omständigheterna och det tycker jag att jag lyckades med. Och riktningen verkar vi fått fason på också, vi ska fortsätta i morgon så jag vill inte helt ropa hej men det kändes riktigt bra och han gick ganska långa sträckor med bra riktning. Lösningen verkar ha hetat Belöningsplacering. Han har dragit åt höger så jag har tidigare lagt all belöning åt vänster för att kompensera. Maria ber mig kasta belöningen åt höger istället. Jag kan tänka mig att mitt ansiktsuttryck såg väldigt tvivlande ut, men hur ska man inte kunna lita på Maria? Fyra belöningar kastade åt höger senare så går han rakt! Vad hände?Maria berättade att det kan vara så att han glider ut åt höger för att hålla koll på belöningen när den landar på hans vänstersida. Han lämnar altså linjen för att snabbare kunna se belöningen när den landar. Efter att ha fått flyt på det började jag kasta åt båda hållen för att inte få samma problem åt andra hållet. Det var en fröjd att gå bakom honom och jag börjar få förhoppning om mitt mål jag la upp när jag började träna honom: att få till ett framåtsändande som ingen domare ska kunna dra något på och tycka att framåtsändande är det roligaste momentet i världen. Det sistnämnda har vi redan lyckats med, han tröttnar aldrig på saktagåendet och där känner jag inte att vi har några tränigstekniska brister. Det är en härlig känsla som jag längtar efter att få känna i fler moment. Oj, vilken bergochdalbanedag det har varit. Det har pendlat från bra till sämre till bra till sämre till bra och så vidare. Spännande med jämnhet i utföranden.

Det här passet fokuserade vi på läggandet eftersom det var det som felade i kedjan från tidigare i morse. Jag värmde upp med ett par lägganden under gång med planen att ha det färskt i minnet och sen köra en kedja direkt därpå. Men signalkontrollen fungerade inte alls och vi bestämde oss för att lägga fokuset där istället. Började med att repetera ett par lägganden framför på signal, därefter under baklängesmarsch och så framåt igen. Inga problem då han kom väl in i liggtanken och visste vilket ord han skulle lyssna efter. Då gjorde vi lite fritt följ emellan och så ett läggande under baklängesmarsch. Därefter en med längre transport och så en under framlängesmarach igen. Även dessa gick bra. Då började vi jobba med mer ren signalkontroll. Han är inte så vältränad på att skilja mellan ord, vänta på signal och lyssna efter rätt signal, jag tycker det är svårt att få till. Däremot är han jätteduktig på att generalisera beteenden vilket han visade idag. Han gör oavsett min position och jag har varit lite fantasilös kring hur jag ska gå vidare. Nu gjorde vi två på signal, sen något annat och så ytterligare två på signal, något annat etc. Jag har fått massor av inspiration till att träna vidare på det här! Idag gjorde han jättefina lägganden och det som brast var att vänta på signalen. Mellan läggandepassen skulle jag jobba med något annat, vad som helst och här ligger en stor brist hos mig. Jag kan verkligen inte bara "go with the flow" och freestyla nånting och få det att bli bra. Jag vet inte riktigt om det är en brist jag ska jobba med eller om jag bara ska bli bättre på att undvika situationer där träningen blir framhastad. Nånting jag behöver fundera kring i livet i stort ;-) Till skillnad från förra helgen så känns han dåligt genomtränad och att det är mycket grunder som brister. 

Andra passet jobbade vi med fotgåendet på ett sätt som passade oss riktigt bra, trots att jag var väldigt skeptisk till en början. Vi gick fritt följ, blev kommenderade och fick gå enligt tävlingsledare samtidigt som Maria gav kommentarer. Själva detaljerna gick helt okej men det finns mycket förbättringspotential. Helt om och höger om ska vi jobba vidare med snurrar på stället och värna för att han hänger med på en gång. Belöna tight och fram ibland men behålla belöningsplaceringen på utsidan för det allra mesta. Vänstersvängarna ligger mycket bekymmer i att han tappar kontakten. Ofta tänker han väldigt mycket för mycket framåt istället för att jobba med bakbenen. Vi har tänkt jobba lite med backande vid sidan och gå därifrån till vänstersväng för att han ska tänka mer bakåt men har inte kommit så långt än. Han jobbar bättre från sitt än i rörelse eller från stå, något att jobba på. Men framförallt att han kan behålla kontakten i svängen, stå vid sidan med kontakt och sen hänga med i rörelsen. Idag gör han världens knyck med huvudet som ser helt gräslig ut och som jag inte uppmärksammat tidigare. Inte att den var så distinkt och ful i alla fall. Vi jobbade med snurrar på stället där också. Sen tog vi tag i käpphästen, att komma tillbaka till utgångsställningstanke. Maria ansåg att mina kriterier var okej när han var tio veckor men nu måste det hända någonting när han inte kommer tillbaka direkt. De känns som att han låser sig i stående vid sidan och inte kopplar på sitt och kontakttanken där. Jag har tidigare felat i de situationerna men upplevt att det inte gjort någon förbättring. Försöker jag vänta ut honom tar det väldigt lång tid och när han väl sätter sig så är det tveksamt utan vidare engagemang. Maria föreslog att ge felandet en ny chans pc belöna rikligt för att han bara försöker igen. Lite pinsamt att vi fortfarande inte fått ordning på något vi haft problem med så länge. Maria återkommer till att "han kan så mycket nu" och kommentarer som t.ex "med en så här stor hund"... Hur blev det så undrar jag. Jag tycker fortfarande vi är kvar i samma saker som vi jobbat med de tidigare samlingarna. Nyttigt med andra ögon på sig ibland (ofta). 

Jag och Sid har precis kört lite kedjor och tävlingsträning. Under uppvärmningen var vi båda i helt fel modus, han bara tuggade på leksaker och fick mina händer emellan, blev hetsig utan att leka med hjärna och kunde inte ens erbjuda en simpel utgångsställning. Jag blev grinig vilket inte gjorde saken bättre. Så vi började med att bara göra inmarscher, lek och inmarscher. Mycket bättre! Han kändes helt tipptopp vilket vände min attityd till glad och fokuserad, vilket gav mycket bättre resultat. Efter ett par såna körde vi en längre kedja med ett halvt fritt följ, läggande, inkallning och apportering. Fria följet gick bra, blev lite het vilket är en känsla jag älskar på honom i fria följet. Dock får vi ofta problem med läggandet när han blir så i fotgåendet. Så även nu och på två försök la han sig inte, förrän vi repeterade ett läggande innan och då la hansig åtminstone men inte särskilt fort. Jag trodde problemet var att han inte analyserade ordet men när jag tittar på filmen ser jag att han är på väg att lägga sig men inte fullföljer. Inkallningen var bra och apporteringen (ettans) likaså. Jag tyckte vi tappade lite i attityd och koncentration, helt säkert spär det jag som tappar efter att det blev fel och för att jag fokuserar mer på kommenderingen än på att guida honom bra, då upplever jag att jag tappar honom och då tappar han mig bara därför. Jag tror det kallas ond cirkel...Nu måste jag fokusera och lyssna på vad Maria säger till Fanny, de pratar om att lyssna efter ord på vägen bort (i framåtsändande) vilket även vi behöver jobba på!

Det har varit en riktigt jobbig vecka, veckan som varit. Det var tungt att komma tillbaka till vardagen (läs: nattjobbet) efter fyra nätter med sömn natten igenom och jag insåg att det här går inte längre. När kroppen säger stopp ska man lyssna har jag hört, så när jag jobbat fem nätter med svårt att andas, matt i hela kroppen och en huvudvärk som aldrig gav sig så fick jag inse att det här inte var någonting för mig. Jag vill alldeles för mycket för att få till ordentlig sömn på dagarna. Så nu har jag bara nio pass kvar, med blandade känslor. Jag har trivts jättebra och tyckt att det varit riktigt roligt och mysigt att köra runt i natten och förgylla folks morgnar. Har känt mig lite som en god-morgonfé. Samtidigt ska det bli skönt att få sova två nätter på rad.

Roliga saker har hänt också, det har flyttat in en liten terrorist i huset! Fredrik har saknat att ha en egen hund som är bara hans kompis och som jag inte har så mycket åsikter om. Vi bestämde oss för ett år sen att det skulle bli en finsk lapphund. I november föddes hon och nu är hon här, hans Herding Instinct's Jenkkatassu Fia, a.k.a Tok-Fia, Bus-Fia, Söt-Fia, Skrutt-Fia, Gos-Fia, Galen-Fia, Mys-Fia etc. Hon verkar vara allt Fredrik ville ha i en hund och lite av vad jag vill ha också :-) Framåt, orädd och galen men samtidigt mysig, snäll och kärvänlig. Sid och hon fann varann nästan direkt. Första kvällen stod han bara mitt på köksgolvet och följde den lilla, galna ulltussen med skeptisk blick. Första natten sov han ståendes lutad mot väggen. Och första morgonen låg de och brottades på golvet! Fia får allt hon pekar på och Sid skämmer bort henne nåt kopiöst. Har Sid ett märgben kan han morra lite halvhjärtat om hon kommer för nära, men hon springer iväg med det i munnen en halv sekund senare. Ja, hon är kaxig som få :-)

Jag och Sid har börjat på tränarutbildning för Klickerklok och gick första helgen förra helgen. Jag är jättenöjd med Sids insats under helgen och det otroligt fina fokus och arbetsmoral han hade, trots många stökiga hundar runtomkring. Tränarutbildningen väckte mycket tankar och en hel del spinoff-tankar som förtjänar ett helt eget inlägg så snart jag får mer tid framför en dator. Nu ska jag sätta mig och skriva på min läxa som vi fick och som ska vara inne under helgen. Den handlar om målsättningar, ett stort ämne som jag skulle kunna ägna mycket tid åt att formulera. Det får bli en version av årets målsättningar nu och så en reviderad version när jag har känt på den ett tag. De flesta målsättningarna vi har för året handlar om fokus, engagemang och träningsfärdigheter precis som förra året. Det har också kommit del mer specifika tävlingsträning- och helhetsträningsmål som jag hoppas ska vara en sporre att verkligen ta tag i kedjeträningen framöver. Jag hoppas jag kommer ha ork och tid att lägga ner så mycket tid på träningen som jag vill göra i år, med tanke på det stora projektet som fyller mina tankar just nu. 

Nej, lite pluggdisciplin kanske, sen ska jag äta middag som Fredrik står och lagar i detta nu, sova en stund och sen styra färden mot Örebro. I morgon och på tisdag ska vi samlas med elitsatsningen för Maria Hagström, det ska bli jätteroligt!

Igår fick jag inspiration till att skriva lite om var vi lägger fokus när vi tränar våra hundar och hur det påverkar träningen. Ingen får känna sig skyldig för att ha gett mig inspirationen, för jag tror vi alla lider av detta i viss grad.

Den här tiden pågår många ridhusträningar. Ridhusträningar innebär många störningar, störningar som vi aldrig stöter på annars under året. Det är ofta många hundar på liten yta som tränar samtidigt och underlaget består av otroligt lockande godsaker…

Hästbajs är varje ridhusvistande hundtränares största farhåga. Men, behöver det vara så? I och med vår stora rädsla för att hundarna ska bli låsta och bara äta hästskit tror jag risken är stor att vi själva lägger för stort fokus på skiten, och därmed visar våra hundar att det är där det är viktigt att lägga fokus.

Jag tänker mycket kring det här eftersom jag har en hund som kräver hundra procent av min uppmärksamhet, hela tiden. Jag tycker att det inte är mer än rättvist eftersom jag kräver hundra procent av hans uppmärksamhet när vi tränar. De gånger jag brister i mitt fokus, är samma gånger som problem och oönskade beteenden i träningen uppstår. Genom att jag släpper fokus från honom visar jag att det är okej för honom att släppa fokus från mig. Eftersom mitt hundtränande bygger på samarbete och att jag och min hund tränar tillsammans, är det inte mer än rätt att begära av mig själv, det jag begär av honom.

Tillbaka till hästskiten tror jag faran är att genom att själv lägga fokus vid den så gör vi det samtidigt okej för hunden att lägga fokus på den. Man får lättare att se tendenser till att hunden böjer ner huvudet och smakar på en hästskit än tendenser till att hunden bjuder på bra beteenden.

Att istället gå in med tanken att fokusera på kontakt, följsamhet, tigga efter belöningar eller liknande gör att vi lyfter fokuset från marken till hunden och på så sätt ger hunden en möjlighet att göra detsamma. Jag tror att man som förare lägger upp bättre övningar om man går in med utmaningen att hålla hundens fokus på mig och få den riktigt med och engagerad.

Den här övningen tycker jag är jättebra för alla liknande situationer. Lek och ha superkul och låt hunden tigga tillbaka leksaken. Om den väljer att äta hästskit istället, låt den göra det och se till att erbjuda en ännu mer attraktiv belöning när hunden avbryter ätandet för att jobba med dig. Se ridhusträningen som en chans att verkligen utvärdera dina belöningar, hur bra är de egentligen? Hur högt slår de i förhållande till de läckerheter ridhusunderlaget har att erbjuda?

Se det som en chans att utvärdera era färdigheter med, för den delen. Om hunden inte störs av ridhusspånet när den äter hästskit så finns det ingen orsak att tro att den gör det i apporteringarna heller. Om hunden gladeligen rullar sig i spånet finns det ingen anledning att tro att den ska tycka det är äckligt att ligga platsliggning och så vidare. Hitta tränarutmaningar och vänd tanken från att spån och skit är störningar till att det faktiskt utmanar din förmåga att hitta attraktiva belöningar och för att ”proofa” de beteenden hunden redan är bra på.

En idé, hur motbjudande den än må låta, kan vara att sätta kommando på bajsätandet. Om du vet att hunden ändå kommer välja att göra det så anser jag att det är lika bra att utnyttja det. Bajsätandet blir inte mer äckligt för att det är tillåtet och det vore väl dumt att förbjuda något som hunden uppskattar så högt? Håll emot i kopplet/halsbandet så hunden inte kommer åt bajset, när den är riktigt sugen säger du ”varsågod”, släpper och låter hunden förlusta sig. Antingen väntar du tills hunden kommer tillbaka med fokuset till dig, eller så avbryter du den genom att lugnt ta i halsbandet efter nån minut eller två. Väljer du att vänta ut hunden kommer du märka att det snart går fortare och fortare för den att komma tillbaka till dig. Ge kommandot på nytt och släpp. Efter ett par gånger kan du vänta tills hunden lyfter blicken mot dig eller på annat sätt vrider fokuset till dig och då ge kommandot. Du kan också värdeladda andra belöningar, som i hundens ögon är mindre värda än hästbajset, genom att låta hunden få ”varsågod” när den t.ex engagerar sig bra i leken eller äter en godbit du erbjuder. Som sagt, ganska snart kommer du märka att bajsätarstunderna blir kortare och hunden mer arbetsglad tillsammans med dig, och på något sätt blir bajsätandet inte lika spännande när det väl är tillåtet. Jag har ingen vetenskaplig förklaring på det, men gissar att det ligger i vår fokus och vår attityd…