Åh det finns så mycket att skriva om dagens kurs med Niina Svartberg. En sak kan jag säga bestämt i alla fall och det var att den var välbehövlig! Träningstekniskt självklart, men även socialt och mentalt. Två dagar med enbart fokus på hundträning och ingenting annat  och två helkvällar ihop med Li och Cola i Forshaga var den bästa semestern jag kunde få.

Jag och Sid jobbade med ingångar första passet. Tanken var att jobba med hela inkallningen och kanske försöka få ihop någon form av helhet, men ingångarna var alldeles för dåliga. Det blev ingångsträning alltså och upptäckte att de allra bästa ingångarna var resultatet av en föregående ingång med bollbelöning. Godbitarna fick inte upp hans tempo och engagemang riktigt ordentligt och med boll i snöre blev inte belöningsplaceringen tillräckligt bra då han vänder åt höger för att gripa, trots att jag presenterar bollen på hans vänstra sida. Belöningsförväntan blir helt galen och han blev sned i nästkommande ingång. Med bollen kunde jag belöna med lika hög intensitet som med kampbollen men med lika bra belöningsplacering som med godbitar. Perfekt!

Niina tipsade mig om att fokusera på ingångar rakt framifrån när jag tränar inkallningsingångar just för att det är tekniken i den 180 gradersvändningen som är den viktiga, inte att han hittar in i exakt rätt position från alla möjliga vinklar. Bättre att han kan satsa i full fart och lära sig rörelsen utan att behöva tänka så att säga. Det kändes helt klart logiskt. Mer ingångar från fart och färre ingångar från korta avstånd. Nu ska det framåt i träningen! Aldrig göra om samma övning två gånger/två pass i rad. Ett bra råd till mig som har lätt att fastna i träningen, trots att jag vill framåt.

Andra passet jobbade vi med apporteringsgripanden som var hur fina som helst idag. Niina tyckte dock att jag skulle klicka betydligt tidigare, i stort sett redan när han gripit apporten, för att få den största förväntan på att dra till belöningen redan i gripandet, för att få till snabbare vändningar. Han har en förmåga att fortsätta fram nån halvmeter eller ta en båge åt sidan innan han galopperar tillbaka. Jag har tänkt tvärtom och klickat när han väl är påväg tillbaka, men det hjälper ju faktiskt inte till att få honom att inte göra den där bågen innan vändningen. Snabbt och snyggt var det i alla fall!

Provade metallen också, vilket vi inte gjort tidigare (ny klump i magen infann sig, vilken jag gjorde allt jag kunde för att acceptera utan att uppmärksamma). Jag tänkte köra några gripaövningar på trä först och sen byta till metallen och hoppas på att få ett lika bra gripanden på metallen. Problemet är väl, som Niina uttryckte sig, att jag har en hund som tänker hela tiden och inte är så lätt att lura. Försöker jag blir han frustrerad och istället för att gripa metallen la han sig förolämpat ner och skällde.

Istället började vi om precis som vi gjort med träapporten, med att gripa från marken. Det tog tre klick för intresse innan han grep den, vilket även är mitt max antal klick innan jag ville ha till ett gripande. Det hade gått på två klick om jag inte varit för feg för att begära lite till på andra repetitionen. Nu gick det i alla fall och vi fick ett fint gripande på metallapporten. Den 21 september skriver vi alltså upp som en stor dag i  träningshistorien. 

Vi har haft många intressanta diskussioner under dagen, bl.a om "fickvänliga" belöningar kontra arbetsbelöningar och massa nya tankar kring rutan. Jag ska definitivt fundera vidare kring båda dessa ämnen och jag blev väldigt sugen på att träna rutan!

Jag är lite sur på mig själv för att jag inte jobbat någonting på att knyta ihop lite moment, vilket är det vi behöver allra mest just nu. Våga bygga helhet! Inmarscher på plan har vi gjort båda passen och de har gått kanonbra. I morgon ska jag, om vi är på samma plan, göra inmarscher med extern belöning bara för att se om det blir någon skillnad i attityd från idag. Ytterligare en fördel med att ha skjutit upp tävlandet, det finns tid att exprimentera.

Avslutade dagen i Forshaga med att lägga några platsliggningar med Li och Cola. Upptäckte till min stora glädje att nedläggandena från utgångställning är, på ren svenska, äckligt snygga! De ska vi behålla! La honom, gick ifrån en liten bit och lät honom ligga en stund. Han fick oftast belöning i position men frikommando omväxlande med mig vid sidan eller framför. Jag la om honom på nytt efter varje belöning. En felning för nosande på totalt kanske tio belöningar (tio platsliggningar). Han låg, utan hakan-på-tassen på grund av alldeles för stora störningar, medan jag räknade till 200 som längst. Hade inget stoppur och orkade inte räkna på Mississippivis, så jag har ingen koll på minuter och sekunder. Bra attityd hade han och efter att ha tittat åt en störning vände han snabbt tillbaka blicken och låste den på mig. Jag har inte varit jättenoga med att han ska låsa blicken hela tiden utan låter honom släppa för att kolla in störningar. Det känns som det shysstaste mot en malle med kontrollbehov, men input och andra åsikter tas gärna emot! Större delen av tiden naglade han mig med blicken i alla fall och kändes superfokuserad. Härligt!

Man skulle kunna säga att hon var min första hund. Egentligen var hon min systers hund och de huserade i källaren i huset där jag bodde som liten. Nebbie hjälpte mig genom en stor sorg, då jag samma år som hon kom in i mitt liv genomlevde mina första tragedier i livet.

Jag kommer ihåg att hon var söt som socker, den charmiga lilla unghunden. Inte sådär gänglig som schäfervalpar av idag utan mer liten och kompakt och sådär omåttligt gullig så man inte kunde se sig mätt på henne. Jag har aldrig mött en hund med snällare ögon. Det höll på att gå illa då Nebbie satte i sig en död råtta och ett parti isolering. Men hon klarade sig vilket jag tackar våra lyckliga stjärnor för idag, för hon inte bara klarade sig utan hon klarade sig kvar länge och etsade sig så långt in i hela familjens hjärta som en hund kan göra. 

Hon var som sagt min systers hund men en kompis som alltid fanns där nere i källaren. De tävlade tillsammans i både spår, sök, lydnad och viltspår och jag följde med på träningar både i skogen och på klubben. Det var Nebbie som väckte mitt hundintresse och syrran lät mig träna henne under hård övervakning. Det var trevande försök med röst före hjälp och beröm före godis och belöna från vänster och inget godis i handen. Det var att dela upp moment i små delar och det var att sätta ihop delar till moment. Det var frishejping, lockande och targeting. Det var träningstävlingar och klubbmästerskap och mycket, mycket mer.  

Allt jag kunde om hundträning när jag började på skolan hade jag lärt mig med Nebbie och sen praktiserat vidare på Ebba. Jag vill inte ens tänka på vad jag hade gått miste om om inte tre viktiga tjejer funnits i mitt liv; min syster, Nebbie och Ebba.

Hon fick örat avbitet av en mallepojke. Mallepojken blev magsjuk och Nebbie fick ett hängöra som än mer bidrog till hennes snälla och charmiga utseende. Jag har fått frågan om hon var mix mellan schäfer och bc "med tanke på örat". Min syster har fått höra att hennes utseende var den ultimata bruksschäferns.

Jag hade med henne till skolan en period i ettan då hon fick vara med på uppvisning på Husdjursmässan. Hon och jag var med och ledde lydnadskadriljen och showade loss som speakers. Vi träningstävlade i lydnadsklass tre och levde glatt studentliv. 

På senare år flyttade hon hem till mina föräldrar. Mamma och pappa hade förlorat deras gamla dvärgschnauzer och Nebbie fick återigen ett tomrum att fylla och ett träningsintresse att väcka. Mamma hade varit borta från hundtränandet en längre tid men med Nebbie i huset vaknade det till liv igen. De började gå kurs på brukshundklubben och tränade och tävlade lite lydnad. 

Det senaste året har hon gjort ett fenomenalt jobb att uppfostra familjens alla valpar som vi börjat samla på oss. Hon har varit tant Nebbie för både Mojje, Sid, Malin och Mira och vi undrar nog alla hur Jax numera ska klara av alla spolingar på egen hand. 

Mot slutet hade en elakartad cancer börjat sprida sig och hon hade ont i hela sin kropp. Hon fick en fin sista sommar med oss allihop då hon fick bo både hos mamma, min syster och hos mig. Jag är väldigt tacksam för att jag fick ha henne hos mig ibland, även om man aldrig känner att man riktigt sög ut allt man kunde av de där stunderna tillsammans. 

Just nu känner jag mig helt tom. Nebbie har funnits i mer än halva mitt liv, i tolv år. Mycket har förändrats under dessa tolv år, det har flyttats, hästar har sålts, det har bytts pojk-och flickvänner i syskonskaran och jag har självklart förändrats massor. Men Nebbie har alltid varit densamma och alltid troget funnits kvar precis som vanligt genom alla förändringar. I den allra största delen av alla platser och situationer jag minns i mitt liv har Nebbie varit en del. 

Jag kommer minnas hennes otroligt jobbiga hälsningsritualer, hur hon alltid skulle ta en i armen och dansa kring fötterna och slicka en i ansiktet och inte gav sig förrän hon var nöjd hur mycket man än försökte få henne att lugna ner sig. Jag kommer minnas henne som en fantastisk spårhund. Jag kommer minnas hennes schäfertjut långt nerifrån halsen, som när jag tänker efter var mer charmigt än normalt schäferjobbigt. Jag kommer minnas de lugna, trygga ögonen, det hängande örat och det pigga uttrycket i ansiktet. Jag kommer minnas hennes bufflande, hennes pussande och hennes  underbara min när hon kom travandes med matskålen efter varje måltid. Jag tror ingen hund har en blick som kan genomborra på det sättet som när Nebbie kom med den sista av familjens hundars matskål och bad om att få byta även den mot en godbit. Hon var en mästare på att fånga kastade godbitar i luften, hon var en mästare på mycket. En riktig pärla.

Vila i frid världens allra finaste Nebbie. Schäferpärlan som lämnat ett avtryck i mångas hundliv och ett väldigt speciellt sådant i mitt.    

Oj, jag som har bloggandet som en av mina favoritsysselsättningar verkar numera få vara glad över att få ihop ett inlägg i veckan. Illa. Jag hoppas det kan bli ändring på det.

Jag jobbar på på det nya jobbet i Haninge och har haft ett helt galet schema den senaste tiden. Varje jobbdag innebär i stort sett en hel dag bort för mig, vilket kan vara frustrerande. Tiden jag får över ägnar jag åt hundträning och att umgås med Fredrik. Det har varit rätt lite tid över till någonting annat sen jag började jobba men jag hoppas det blir ändring på det nu när alla kommit in i jobbet, man har fått mer rutin och det flyter på.

En lägesuppdatering tänkte jag bjuda på i alla fall. Jag har i tillägg till allt med det nya jobbet i Haninge börjat på ytterligare ett jobb. Det är bara ett extrajobb, men vilket extrajobb sen! Tungt, blött, slitsamt och alldeles underbart verkar det vara, som hundskötare på FHTE. Har bara varit där två gånger, jobbade min första vardag i torsdags och ska jobba helg nästa vecka. Spännande! Har sett min kärlek från i våras på avstånd men jag hoppas få spendera mer tid med honom innan han åker vidare ut i tjänst. Han var lika vacker att titta på nu.

Jag håller på att leta ny bil, ska köpa mig en soppasnål kombi att kunna pendla till jobbet med som dessutom står ut med att vara hundbil för åtminstone fem år framåt. Sökandet går sådär, har någon något tips är det bara att skrika till. Jeepen är till salu och Våfflan är satt på restriktioner, max 1 mil och max 70km/h. Hoppas den håller för fler vändor ut i skogen och till grusträningsplan innan den klappar ihop. Hoppet var nästan ute för ett par helger sen men nu verkar den vara på fötter (hjul) igen.

Träningen med Sid går framåt i alla träningstekniska avseenden. Han spårar som en gud, senast i fredags la Åsa ett klurigt "över stock och berg"-spår med massa knepiga vinklar både åt sidorna, uppåt och neråt! Mitt i spåret kom dessutom den berömda trappan, som jag hört fler som råkat ut för i spår lagda av Åsa och lika många olika strategier har hundarna haft för att reda ut det hela. Sid gick åt på spången, såg en aning frågande ut, ringade ett litet varv runt en elstolpe och tog sen trappsteg för trappsteg utan större konstigheter. Duktig Sid! Själv hade jag lite större problem, då det hade regnat och trätrappan var både hal och brant. Men ner kom vi och alla pinnar fick vi med oss hem, trots att vi var helt solo ute i skogen utan minsta aning om vi var rätt eller vilse. Jätteduktig Sid!

Lydnaden går också framåt och vi börjar närma oss start i appellen. Jag kommer dock skjuta på den till våren, av anledningar som jag tänkte gå in närmare på i ett senare inlägg.

I morgon åker vi till Värmland för att gå på kurs med Niina Svartberg och för att träffa Li! Vi ska bo hemma hos Li i Forshaga, vilket kommer bli hur roligt som helst och jag längtar massor. Ska definitivt ta en sväng förbi hundstallet och kramas med alla där innan jag lämnar Värmland.

Nästa inlägg jag skriver här i bloggen skrev jag redan i måndags, men har ännu inte publicerat. Jag får se när jag gör det, förhoppningsvis kommer det inom en vecka i alla fall.

Att starta upp hösten med två kurser som gav träningsinspirationen en rejäl spark i baken och sen fortsätta med att jobba i stort sett 24/7 kanske inte är helt optimalt.

I söndags var vi på apporteringskurs för Fanny. Det har verkligen lossnat i det momentet, härligt! Har alla anteckningar ute i bilen och ids inte gå och hämta dem nu, så närmare rapport från apporteringskursen får komma vid ett senare tillfälle.

Efter kursen med Maria i förra veckan har vi blivit mycket bättre på att jobba med kedjor (wow, vi har tränat ett par gånger sen dess och tränat kedjor samtliga av dessa väldigt många träningspass!). På vägen hem från Örebro förra tisdagen svängde jag in vid macken i Ekolskrog och gjorde en inmarsch på gräsmattan där. Var bara tvungen att se hur det funkade på en plats där vi verkligen aldrig tränat tidigare. Gick hur bra som helst. Härligt!

I tisdags när jag kom hem från jobbet gick jag ut på uppfarten här hemma där Fredrik satt upp en lampa åt mig. Sid var taggad till tusen efter att inte ha fått göra något vettigare än promenader och heller inte äta p.g.a dålig i magen sen i söndags. Började med lite uppvärmning, fortsatte med en kedja inmarsch, linförighet, läggande under gång och inkallning där jag belönade farten i inkallningen. Det gick mycket, mycket bättre än jag väntat mig och engagemanget var på topp.

I går började jag inte förrän klockan två och hade båda hundarna hemma på förmiddagen. Åkte upp till Riala och tävlingstränade. Sid fick en kedja med inmarsch, fritt följ, ett nerläggande framför, ett nytt fritt följ och så fritt följ hela vägen ut från planen före belöning. Gick också jättebra.

På detaljnivå finns det däremot en hel del att jobba med. Det är framförallt ingångarna som inte är de bästa. De är oftast riktigt bra i början på passet när han har massor av energi och är pigg i benen. Sen blir de gradvis sämre tills han i slutet på passet inte sätter sig frivilligt. Min plan är att köra korta pass, vilket jag blivit sämre på igen nu när engagemanget gått i taket, och lägga mycket träningstid på bara ingångar. Aldrig belöna en dålig ingång och aldrig släppa igenom en ingång som inte är perfekt förutom just nu i kedjeträningen då han kan få fortsätta så länge han ansträngt sig.

På klossen fungerar det jättebra och igår tänkte jag prova att göra ingångar md apportbock på klossen. Det gick inte alls, då han frös i position och stod heeeelt stilla så fort jag gav honom apporten. Jag fick locka och pocka lite för att få igång lite rörelse men det blev inte riktigt bra. Jag tänker förkunskaper och ska träna andra beteenden med apportbock i munnen, t.ex fritt följ.

Apporteringen, sitt på avstånd, framförgående, säkerhet i platsliggningen och budföring är de största bitarna som vi har kvar före tävlingsstart. Och så kedjor med allt det här då. Det är appellspår på klubben den 9:e oktober och jag är jäkligt sugen på att starta. Det finns mycket att vinna men väldigt mycket att förlora, t.ex dåliga platsliggningserfarenheter, andra hundar runtomkring och engagemangsdippar. Usch, jag har bara två veckor på mig att bestämma mig.

Vi ändrade plan för sista passet och körde två kedjor. Kedjorna gick båda två helt ok men inte perfekta, vilket jag väl inte direkt hade väntat mig heller. Vi måste göra mycket mer kedjor från och med nu, vi kan ju faktiskt en hel del saker som vi kan använda oss av. Nu är det en kedja varje pass från och med nu. Kort eller lång spelar mindre roll. Att tänka på är att utvärdera vad som går fel i kedjorna och utmana sig själv i att nästa gång man gör en kedja ska man inte ha samma fel. Är taggad och full v inspiration. Det var synd att vi inte hann med något saktagående, men det kanske är ett tag kvar till högre klass så vi hinner. (inlägget skrevs direkt efter att vi avslutat sista passet, men blev inte publicerat förrän nu, så halv-live då).

Hlagom till tredje passet kom solen och värmen men jag tycker Sid jobbade på bra ändå. Han kändes dock inte lika pigg i kroppen och en aning mossig i huvudet, kanske samma sak med mig i och för sig. Vi tränade detaljer i fria följet och måste träna in att skilja på när man ska sätta sig vid sidan och när man ska för li stående. För att träna stegförföyttningar och vändningar på stället kan det vara praktiskt att hunden är kvar i stå för att verkligen förstärka rörelse och inte slutpositionen. Vi tränade också på vår nya platsliggning. Vi har en bra platsliggning med vanligt läggande men jag vill även h någon form av hakan i backen att kunna ta till. Hakan i backen har han i krypet så det vill jag inte använda till platsliggningen, för att verkligen förstärka att det är olika moment. Istället har vi börjat träna in hakan på högertassen. Det går riktigt bra, ska börja förlänga tiden och öka svårigheterna. Det jag ska tänka på är att antingen inte använda klickern eller lära honom att hålla positionen även efter klicket i platsliggningssituationen. När hunden ligger och är så hundra fokuserad på en platsliggningen är risken att de inte kan sortera varifrån ljudet kommer ifrån och gå upp trots att det var någon annan än föraren som klickar. Sista passet ska vi försöka få till en liten kedja och sen träna saktagående, vi har sparat det bästa till sist!

Nu har vi kört andra passet. Tittade på helheten i fria följet och gick sträckor med vändningar och halter. Riktigt bra såg det ut sa publiken vilket var jättetrevligt att höra. Han hamnar lite bakom längre fram i passet och min känsla är att han går där bakom och tycker livet suger för att han inte fått belöning på länge. De som såg det från sidan tyckte dock att attityden var kvar precis lka bra och att han hamnar bakom snarare är ett lyxproblem på den rasen jag har. Jag skulle verkligen behöva filma i fria följet för att se hur det ser ut och få bevis på att min känsla inte stämmer, viilket vi ska göra nästa pass. Som uppvärmning repeterade vi halter ochvändningar för att stärka upp sittandet vilket var en bra rutin, då var han i rätt tanke när träningen började. Vad vi behöver stärka upp ännu mer är vändningarna vilket vi ska göra genom att ha honom stående framför, gå in i position och belöna för att han följer mig i ccirklar åt höger och vänster. Han ska följa lika bra i cirklarna som jag vill att han ska följa i vändningarna. En annan rolig grej är tempoväxlingarna, att belöna att han hänger på direkt när jag twmpoväxlar. Snabb och långsam språng och snabb och långsam långsam. Det ska bli spännande att jobba med, vilket vi ska göra i nästa pass.

Har precis kört dagens första pass efter en morgon med snack och diskussion kring engagemang i träningen. Mycket bra tankar har kommit upp och ventilerats. Senare ska vi prata merom problematiken kring andra hundar också, vilket ska bli väldigt spännande. Första passet tränade vi sättanden. De är generellt ganska svagaoch man kan ju tycka att sättanden inte är något vidare viktigt när man inte ens ska tävla tävlingslydnad. Men sättandet finns överallt, i utgångsställningar, i halter och i hoppet. I sättandet ak vi jobba med generalisering, både i det frivillga och på signal. Han ska kunna utföra beteendet trots att jag ligger, står på en pall, står med ryggen till etc. Tittade på hoppet också och det ser riktigt bra ut, bra sug ut och bra fokus framåt. Ska dela upp momentet mer och köra återhopp för sig. Nu har jag låtit honom ta återhoppet på vägen tillbaka med bollen och ärligt talat bara tränat det en gång för sig. Trycket tillbaka måste vara lika bra som trycket ut, vilket vi ska jobba mer med nu. Bra engagemang och bra fokus men jag måste tänka på att balansera belöningarna så de inte alltid blir så heta. Mer lugna belöningar och de riktigt heta belöningarna någon gång inimellan. Till framtiden, när engagemanget sitter bättre, måste jag också bli snålare med mina belöningar. För en blivande tävlingshund är det viktigt att få vänja sig vid att det inte alltid kommer belöningar. Fortsättning följer.