I morgon är det ridhusträning som gäller för fulla muggar. Onsdag åker vi antagligen också på ridhusträning, eller så passar vi på att vara lite lediga.

På torsdag åker vi till Kungsör och tränar med bl.a Fanny och Thomas. Det ska bli riktigt spännande och roligt att se och träna i deras nya hundarena. Ser fram emot massa bra tävlingsträning.

Efter Kungsör åker vi vidare mot Forshaga där vi ska hälsa på Li och Cola, det känns som en evighet sen nu! Fredagen blir promenad och skitsnack med Sofie och Bella från gamla klassen och alla lärare såklart. Sen ska Li försöka boka ridhuset på eftermiddagen för ännu mer hundträning.

Lördagen och söndagen är det dags för första samlingen på Klickerkloks tränarutbildning som jag och Sid ska gå under året. Det ska bli spännande!

Och kanske mest spännande av allt, i veckan hämtar vi Fia! Fredriks lilla stjärna, finska lapphunden Herding Instinct's Jenkkatassu Fia har hunnit bli tio veckor och nu är väntan över, Sid ska få en lilla syster!

Ser fram emot en riktigt, riktigt bra vecka.

Förra veckan var vi flitiga.

På tisdagen var det träning i ridhuset på Roo tillsammans med Sofia och två av hennes hundar, syrran med sina två, Karin med sina två och Tina med sina fem (?). Och så jag och Sid.

Jag bestämde mig för att träna med Åsa på axeln och jobba med avslappning och koncentration kring andra hundar. Det var första gången vi tränade tillsammans med andra hundar på rätt länge, så det var svårt. Det regelbundna bytet av hundar som de andra förarna gjorde blev en riktigt svår störning för Sid då han fick en rätt rejäl aktivitetshöjning så vårt en ny hund kom in i ridhuset. Dessutom var det ju syster och hennes Mira som tränade alldeles i närheten, det absolut svåraste som finns.

Efter 1,5 timme slappnade han av så väl att jag tog upp honom för lite träning. Jag tackar för mitt stora tålamod!

Vi tränade lite utgångsställningar, vändningar på stället, ställande under gång och kryp mellan pauserna. Det blev inte så mycket träning och inte heller så stor kvalitet på den träningen som blev, utan det största fokus blev på att få honom lugn på filten. Han var inte hundra engagerad i träningen heller, hade svårt med signalkontrollen och sniffade en hel del både i marken och luften.

På onsdagen åkte vi till Brottby och tränade i ridhuset där tillsammans med syrran och Karin med sina svarta och Jill, kompisar till henne och ett gäng boxrar. Det var en enorm skillnad på Sid idag, trots mindre ridhus och tätare mellan hundarna. Nu tog det bara ett par minuter innan han låg på sidan och kopplade tillräckligt väl för att få komma upp och träna. Jag hade, vis av gårdagen, inte planerat någon träning eftersom jag väntat mig att få sitta på filten de 45 minuter jag planerat att vara där. Men det blev till att tänka om.

Vi tränade fotgående och Karin berättade att han plogar en hel del, även när jag tycker det känns som att han går rakt. Aj då, det var tydligen ett värre problem än jag räknat med.

Boxrarna flydde fältet efter en stund, de hade redan tränat ett par timmar när jag kom dit. Likaså syster. Jag och Karin la en platsliggning med ganska långt mellan hundarna, tio meter nånting. Det var första riktiga platsliggningen Sid låg med andra hundar, då de andra hundar också låg platsliggning och inte bara var statister. Ingen av oss tog tid men uppskattningsvis låg de runt två-tre minuter. Sid låg och tittade på mig hela tiden, förutom när Karin kom tillbaka från sitt gömställe då han gav henne en lugn blick. Riktigt, riktigt nöjd! Han låg med huvudet upp och inte på tassen, vi har en bra bit kvar innan det fungerar med andra hundar.

Jag gjorde en tävlingsmässig inkallning som var helt okej, lite dåligt tempo på den korta sträckan och jag vågade inte lita på att han gick direkt i utgångsställning utan lät honom dutta i handen innan. Sen gjorde jag en tävlingsmässig apportering som såg riktigt, riktigt bra ut. Härligt! Började fundera kring vad vi egentligen har kvar momentmässigt innan vi är klara för tävling och kom fram till att det inte är mycket alls. Mer platsliggningsträning känns som det största projektet. Mitt mål nu är att ha satt ihop alla moment i LK1 och appellen (förutom framförgåendet) till Mariasamlingen nästnästa helg, så vi kan få till massa bra kedjeträning då.

I fredags var vi återigen på ridhuset i Roo och tränade med samma gäng som i tisdags, minus Sofia och plus Sofie! Även då tog det bara nån minut innan han la sig på sidan, men jag vet inte om jag kan kalla det avslappnat eftersom han läcker ljud med jämna mellanrum. Jag tror jag behöver vara betydligt hårdare på vad som faktiskt är avslappning, men det är svårt när han ser helt avslappnad ut att tolka det som något annat än just det.

Vi tränade fotgående med systers övervakning för att få till rak position. Hon tror att om jag bara sträcker på mig och går med större självförtroende så kommer positionen räta ut sig. Jag är inte lika säker, men vi ska fortsätta på träningen i morgon och se vad som händer.

Vi jobbade lite med ställande under gång också, men han hade riktigt svårt att lyssna och sortera fram rätt beteende, så det blev mycket fel. Hans läggande ligger högre upp i mappen så det är inte konstigt att han hellre väljer det än att lyssna och koncentrera sig. Får fundera lite kring vad det kan få kosta att bara chansa, när läggandet inte kostar honom någonting.

Medan vi tränade fotgående tränade Tina apporteringsdirigering rakt in i oss, jag var så stenhårt fokuserat att jag inte ens märkte det. Inte Sid heller kanske. Det känns bra att veta att han inte bara flippar ur när andra hundar är i närheten utan faktiskt kan välja att jobba riktigt bra också.

När det bara var jag och Sofie kvar i ridhuset tränade jag några apporteringsgripanden. Han har så bra tempo så man blir tårögd! Själva gripandet var sådär just då, lite fibblande för att hitta rätt vinkel mellan mun och apport verkar det som. Jag tror det behövs mer erfarenhet för att han ska lära sig hur man kan attackera en apport ur olika vinklar, och så massa belöning direkt i gripandet för att få hög förväntan på vändandet. Jag tror hans apporteringar kommer bli riktigt, riktigt bra. Det hade jag aldrig väntat mig från en av mina hundar!

Jag och Sofie spenderade resten av dagen med att snacka skit, det var så roligt att träffas igen. Vi har verkligen precis samma hundtänk och det blri så prestigelöst när vi snackar hund och hundträning. Underbart! Jag saknar att ha henne alldeles i närheten, man har vant sig vid det efter nästan fyra år. Värmland är så fruktansvärt långt bort...

Sid är numera med mig på jobbet. Det blir mycket roligare när man har sällskap och jag har börjat gå med tidningarna mer och mer när jag har Sid med mig. Bra för både bilen, miljön, Sid och mig! Han blir riktigt trött av nattjobbet, det tar mer än man tror med att ständigt utsättas för nya dofter och miljöer. Hela helgen och i natt har jag kört Österskär, branta backarnas stadsdel. I natt gjorde jag ett EFIT, har ingen koll på vilka dagar som gäller längre och jag sover ju ändå bara på dagarna så jag valde att fota på natten istället. Får se när jag får upp det i bloggen, jag och datorn är inte bästa kompisar.

I morgon åker vi till ridhuset igen.Då ska vi träna fotgående och kedjor!

Några av de mål jag klottrade ner här i bloggen för 2010 och en liten utvärdering av dem:

Bygga bra och stabila grunder t.ex bredda reportoaren av beteenden, jobba bort, mot, nära, långt ifrån, bakom, framför, vid sidan etc.

För en vecka sedan skulle jag säga att vi åstadkommit det här riktigt bra, då det inte fanns någonting jag kände att vi behövde jobba mer på än något annat. Nu har jag märkt både när vi tränade burlekar förra veckan och under framåtsändandeträningen på promenader att han har blivit lite hämmad i att släppa sidan och springa snabbt ifrån mig, något vi måste lägga mer krut på framöver.

Värde för båda aktiva och passiva beteenden.

Det här tycker jag vi lyckats riktigt bra med. Jag käner inte att vi behöver stärka upp det ena mer än det andra, han gillar både att jobba i rörelse och utmaningen i att vara helt stilla.

Balans mellan detaljer och helhet, tävlingsträna och bygga kedjor och inte fastna i detaljer vilket jag har en förmåga att göra.

Vi har tävlingstränat en hel del men jag känner inte ännu att den tävlingsträning vi gjort har gett några resultat. Det känns fortfarande som om uthålligheten i kedjor inte är den bästa och han kan dippa lite i attityd när belöningen uteblir. Hur långt in i kedjan attityden börjar dippa varierar dock, så något resultat har det säkert gjort. Det känns som att det blir lättare att utvärdera om ytterligare ett år, med ännu mer rutin och tävlingsträning bakom oss. Jag har fastnat mer i detaljer än vad jag tänkt göra.

Moment att lägga extra tid på:
Fritt följ, framåtsändande, kryp, apporteringar och stadgemoment.

De här målen kvarstår till det här året och kommer så göra under hela hans karriär. Viktiga moment med höga koefficienter som alltid bör få mest träningstid i lydnadstränandet.

Fria följet har vi fina delar på, har haft riktigt fin position hela året förutom nu mot slutet när han börjat prova lite plogande. Jag tror det är lätt fixat dock eftersom jag upptäckt det så tidigt och bestämt mig för att ta tag i det direkt. Vändningar och halter gör han med bra teknik när han vill, men motivationen för de övningarna måste upp under nästa år. Han har haft fin helhet i fria följet så när som på tekniska detaljer som t.ex snabba sättanden och position i svängar. Mer och mer börjar falla på plats!

Framåtsändandet hade jag hoppats komma mycket längre på än vad vi gjort, och momentet ska få betydligt mer träningstid under 2011. Det har varit svårt att länga sträckan i saktagåendet utan att få huvudvridningar och osäkerhet, så att slipa på självförtroendet i momentet är på sin plats! Vi har gått runt tio-femton meter när vi var i vår bästa form, så kunskapen finns men behöver putsas till och förlängas ytterligare. Spontana framåtsändanden i galopp gör han riktigt bra på promenad, men behöver bli mer ohämmade. Inkallningarna från framåtsändande är jättefina.

Krypet har blivit riktigt bra och fått fin balans mellan framdel och bakdel. Sträckan ska utökas och momentet kvalitetssäkras i svårare sinnesstämningar. Måste få samma fina kvalitet även när jag är vid sidan av också, jag har släppt igenom hög rumpa till fördel för låg front när jag inte haft full koll på bakdelen från sidan.

Apporteringarna lossnade i slutet av året och nu har han alla delar i träapporteringen riktigt fina. Ingången behöver kvalitetssäkras och fås större värde på innan allt sätts ihop mer definitivt. Har greppat metallapport från marken ett par gånger och apporterat många andra föremål från händerna. Fler föremål under 2011!

Stadgemomenten (sitt och ligg kvar) önskar jag var mycket säkrare. De är riktigt bra utan störning men ska bli ännu bättre under 2011, det är ett av våra viktigaste mål detta år.

Trygghet i sociala situationer, bättre inkallningar (till vardags), skvallerträning och socialisering med andra hundar

Jag vill inte påstå att vi kommit så långt med vardagsbiten som jag tänkt i början av året. Men det går åt rätt håll känns det som och förhoppningsvis fortsätter det göra det under nästa år.

Bibehålla farten, glädjen och koncentrationen.

Han hade nog bättre av alla de här tre delarna som valp, för att få en liten dipp på alla punkter när han blev unghund. Nu är farten helt tillbaka, glädjen börjar komma tillbaka och koncentrationen jobbar vi för fullt för att få tillbaka. Jag vet ju att alla delar finns där, de har bara tagit unghundssemester...

Och tävlingsmål då: starta appellen och ev. lydnadsklass 1 med uppflytt resp. 1:a pris.

Det här målet sköt vi på obestämd framtid vilket jag är glad att vi gjorde men som ändå känns tråkigt att inte ha uppnått.

Finaste apporteringspärlan:

Jag fick en kommentar på en film jag har lagt ut på Youtube när jag och Sid tränar fritt följ. Kommentatorn undrade hur jag jobbade för att få honom att söka kontakt utan att jag behövde anstränga mig så mycket. Svaret jag skrev var för långt för Youtube kommentatorsfält, så jag lägger in det här istället: Den allra första övningen jag gör i fria följet är att leka med hunden, sno åt mig leksaken och sen låta hunden söka kontakt med mig för att få leksaken tillbaka. Till en början kan det vara att när jag tagit leksaken från hunden (och stoppat den innanför jackan eller i fickan) så vänder jag ryggen och går från hunden och den får tillbaka leksaken bara den tenderar att följa efter. Så försvårar jag den övningen genom att hunden får följa efter mig längre sträckor, söka sig in närmare och närmare vänstersidan och med mer och mer ögonkontakt. Om hunden inte gillar leksaker gör jag samma sak fast med godis, det viktiga är att man har någonting som hunden är beredd att "tigga"/jobba för att få tillbaka. Men hunden får alltså inte belöningen förrän den själv söker kontakt med mig. Man får börja med små, små steg och utöka successivt när hunden förstår att det är den som ska jobba för att leksaken/godbitarna ska komma tillbaka.Det här är min bästa fria följövning och i stort sett den jag lär in hela fria följet utifrån. Jag använder den också när jag tävlingstränar på nya platser då jag leker med hunden utanför planen, gömmer leksaken och låter hunden bjuda på att följa med mig in på den nya planen. Det är ett perfekt sätt att se hur benägen hunden är att jobba i en ny miljö eller med en viss störning eftersom det är lätt att lägga nivån precis där man vill ha den och alltså göra övningen så lätt eller svår som hunden klart av beroende på situation.

J

Stå stilla och låta hunden göra jobbet!Jag har lagt mig till med massor av små och från början totalt onödiga hjälper. Små handvift, kroppslutningar och armrörelser. De har blivit som mina säkerhetslinor som jag tror att jag måste hålla fast mig i för att Sid ska utföra saker och ting perfekt. Det får man inga tior på och de ska bort! Från början hade de säkert ingen meningsfull verkan men har säkerligen blivit starkare och starkare inlärda signaler. Jag ska sätta igång radarn och försöka upptäcka och skriva upp allihop och se till att kunna stryka dem en efter en. Alla som tränar med mig får gärna hjälpa till att upptäcka dem!

I förrgår fanns inga tider i ridhuset men det var bara ett par minus ute så jag passade på att träna härutanför på Fredriks lastbilsparkering, en tillräckligt stor, plogad yta. Planen var att damma av Sids burlekar, vi har inte använt buren i träningen på evigheter. Bara att jag går ut och tränar utanför huset är en utmaning och kanske en aning våghalsat, då kossorna går precis nedanför tomten och Sid har ett ohälsomsamt intresse för kossor. Förutom kossorna hade grannen barnbarnen på besök och jag kan tänka mig att springande barnbarn lätt skulle kunna få Sid att bryta fokus och vakta planen. Att dessutom jobba med något som innebär mycket utåtriktat arbete må få räknas som en dubbel utmaning. Men det gick bra! Han intresserade sig för de lekande barnen och kunde stelna till och kasta blickar mot dem emellanåt men var lätt att bryta. Ett steg i rätt riktning! Burlekarna såg bra ut, jag måste jobba på att springa till buren från långa avstånd då han hade svårt för att släppa min sida helt hämningslöst. Det dras mellan att kasta sig tillbaka in i buren och stanna kvar att jobba och halsbandsgrepp som signal för att kuta iväg har vi inte jobbat in ordentligt, för det fungerade inte som trigger. Vi måste också jobba mer på avslappningen i buren. Nu satt jag utanför och shejpade honom till att lägga sg på sidan, precis som vi gjorde med filten. Det märks dock att buren innebär en helt annan förväntan och galen sinnesstämning än filten. Vi jobbade med att skilja på fot och vänta, alltså följa med eller sitta kvar. Vi låg på ganska precis 80% rätt, men det känns ändå som för låga kriterier för att han verkligen ska lära sig något. Vi får se hur det utvecklar sig. Sen begick jag ett tränarmisstag som slutade i något riktigt bra, som jag tack och lov kunde belöna. Vi jobbade med apporteringen och att röra sig med apporten i munnen (fjärr, fotgående och liknande). Så under en belöning lät jag bli att plocka upp apporten från marken, vilket jag tycker det är jätteviktigt att göra. Sid gjorde nämligen exakt det som jag ser som en risk med att låta apporten ligga kvar på marken när vi egentligen tränar att bara få den från handen, han bröt leken och bjöd på världens snyggaste klippgripande. Varför jag inte tycker det är bra är för att jag vill att apporter ska kunna ligga framme som störning i andra moment och hunden ska veta när det är okej att gripa och inte, därför skulle jag inte velat belöna ett spontant gripande när han bröt ett annat beteende, oavsett hur snyggt det var. Och det hade jag inte gjort heller om jag inte varit så långsam att jag inte hann bryta honom innan han bjöd på en djup, klatschig ingång. Jag har alltid haft problem med ingångar på alla hundar jag tränat och kunde inte låta bli att bjuda in till lek fylld med stormande lycka! Jag får väl se i framtiden om det innebär problem med tjuvapportering, men det kändes värt det för att få veta att han faktiskt kan!Det verkar som sagt fungera bra med att blogga från mobilen, vilket kan innebära tätare mellan inläggen framöver. Ett av mina nyårslöften för 2011 är att blogga mer prestigelöst, då jag på senare tiden har fått sån prestationsångest för allt jag ska publicera att jag hellre dragitmig för att publicera det. Himla dumt, och något det ska bli ändring på! Jag tycker mig se fenomenet i flera bloggar jag följer och tycker det är tråkigt. Jag slår ett slag för det enkla och galna bloggandet!

Igår kände jag mig lite energilös under dagen, i och för sig inte så konstigt med tanke på hur det såg ut här hemma efter julhelgerna. Efter att städningen va klar började det sticka oroväckande i halsen och sen dröjde det inte mer än en timme innan förkylningen slog till lika intensivt och impulsivt som en malinois. Kunde inte somna igår kväll så när jag gick upp i natt var jag duktigt slut. Fick lära mig en ny trakt i natt och blev därmed av med Täljö som jag börjat lära mig så bra :-( I natt ska jag köra Svinninge som måste vara bland de rörigaste områden som finns. Med förkylning och snöstorm på det känner jag mig fruktansvärt gnällig och negativ inför natten. Vad jag inte känner mig gnällig och negativ över är min fina hund. Jag hade bokat ridhuset på Roo gård i förmiddags. Först lite mer gnäll, för jag hade knappt sovit fyra timmar och hade inte mycket ork i kroppen. Orkade inte ens gå någon promenad innan och var jättenära på att ställa in. Men jag åkte ändå och tänkte att i värsta fall kan vi ju träna på att slappna av i buren en timme. Det tog en bra stund för honom att koppla av. Första passet körde vi ett tälingsmässigt fritt följ som gick sådär. Jag vet inte om det var den bästa uppvärmningen idag att inte köra någon uppvärmning, jag måste bli bättre på att läsa av det. Han plogade, han som haft så fin position. Det räckte med ett par belöningar med brandslang från högerfickan för att det skulle vara befäst, eller så har vi för mycket vardagsfot på senaste tiden bakom oss. Jag fick en liten chock när jag såg i spegeln hur illa det såg ut, men var duktig och tog tag i det direkt. Nästföljande pass jobbade vi med raksträckor mot spegeln och fokuserade på positionen. Fick till det riktigt bra ofta, måste tillbaka till att bli noggrann med belöningsplaceringen igen. Han startar oftast bra med flyter ut efter hand. Speglarna på Roo är inte optimala, egentligen bara en raksträcka som man ser ordentligt på. Den raksträckan nötte vi ut rätt bra... Provade att köra med externbelöning men han blir helt snurrig i kolan. Han skulle nog kunna jobba riktigt bra för externbelöning om jag bara jobbar igenom det ordentligt, något jag kommer ta Fanny, Thomas och Maria till hjälp med framöver. Passade på att göra en hel inkallning på vägen tillbaka till startpunkten av vår spegelsträcka. Han fick bara göra en, för den blev riktigt, riktigt fin! Hjälpte honom med en djup nosdutt vid vänstersidan för att förhindra att han kastade sig in i mig, den kanske var onödig då jag tyckte han siktade på vänstersidan riktigt bra och kastade sig runt i en fin, djup ingång. Härligt att ha hittat något som fungerar! Mitt under inkallningen kom det in en kvinna i ridhuset och ställde sig på läktaren och tittade. Jag vet inte om Sid såg henne överhuvudtaget (men han borde ha gjort det då Roos ridhus är ganska lyhört) men han behöll i alla fall jättefint fokus och genomförde som sagt inkallningen jättefint (rakt mot henne). Vi lekte och sprang tillsammans mot buren och tyvärr så gick kvinnan sen (hon tyckte kanske jag var otrevlig som knappt hejade...), annars hade det varit spännande att ta ut honom igen och se hur han reagerade på hennes närvaro i t.ex ett fritt följ. Vi gjorde ett par läggande under gång mot spegeln och han lägger sig snabbt, men skevt i förhållande till framföringssträckans riktning. Först tänkte jag att det självklart berodde på att positionen i framföringen är skev, men sen tittade jag mer noga och såg att han var rak i framföringen men ändå la sig ut med rumpan. Hm, undrar vad det beror på?Tränade uppsitt som är bättre på kommando vid sidan än frivilligt framför. Strange. Jag har i och för sig fått fram bra uppsitt genom att locka upp honom genom att hålla en godbit eller targethand över huvude och säga "varsågod", antagligen kommer min lockandehand närmare när han sitter vid sidan och att beteendet inte är så starkt frivilligt beror väl helt enkelt på att det inte är inlärt så från början. Märker också att han hamnar längre och längre bak i skiftena och alltså måste röra sig i dem. Något att göra något åt om jag ska använda samma beteende i fjärren. Han lekte bra och höll riktigt bra fokus. Pigg i benen och galen i hjärnan. Han är det oftare ch oftare nu, framförallt när vi tränar själva. Nu måste vi jobba bland andra hundar och andra störningar. Nästa ridhusträning blir antagligen nästa tisdag tillsammans med syster och Sids största störning alla kategorier: syrrans schäferflicka Mira. Det kommer bli jättenyttigt! Det ska bli jättekul att få träna med syrrans övervakning igen och höra vad hon tycker. Nu börjar ju saker och ting falla på plats. Att han presterar så bra, så snabbt och så fokuserat trots min rent ut sagt usla sinnesstämning och vårt dåliga utgångsläge är ju ett bevis på att han börjar bli mer och mer vältränad för träning. Det är en härlig känsla! Jag ska passa på att tacka för alla fina och peppande kommentarer på inlägget över vårt år. Det är så härligt att höra att man inte är ensam och att det finns folk som förstår en. Nu ska jag kurera förkylning, eftersom jag kör ny trakt i natt och dessutom är sjuk så hoppar jag ridhusträningen i Brottby i morgon, hur trist det än känns att göra det. Måste se till att bli frisk från den här skiten, förkylningar är helt värdelösa och onödiga. Fredrik kommer snart hem med pizza och glass, det känns som precis vad jag behöver. (det verkar gå riktigt bra att blogga från mobilen, förutom att det är jättesvårt att läsa igenom inlägget. Ni får med andra ord stå ut med alla galna autokorrigeringar Alm jag är säker på att telefonen har gjort och försöka gissa er till vad det egentligen ska stå (den försökte bland annat envist ändra "fjärren" till "fjärten" men det lyckades jag upptäcka)).