Vi firade nyår hos goda vänner ute på Tynningö. En lång resa som slutade nästan hemma, då Tynningö ligger strax utanför Vaxholm men man måste åka till andra sidan Stockholm för att ta sig ut på ön med bil. Bilen var full med fyrverkerier då min karl har nåt sorts beroende på den fronten. Sid var tack och lov hos mormor Åsa och slapp vara i närheten av smällarnas centrum, vilket jag är väldigt tacksam för!

På Tynningö fick jag äntligen träffa Sofie igen, min andra hälft när jag jobbade på Hundaffären i Stockholm innan jag började på hundsportgymnasiet. Vi har inte träffats sen dess, vilket är tre år, och hade mycket att ta igen! Det var helt underbart att bara falla in i hundsnacket och återuppta samtalen som om det var igår vi drack kaffe i grannporten utanför Hundaffären. Nu får det under inga som helst omständigheter dröja lika länge innan vi ses igen! 

Vi firade hemma hos Sara och Manne som bjöd på världens godaste middag och massa skratt. Precis som det ska vara!

Väl vid tolvslaget snöade det så mycket ute så det blev inte så mycket skjutet ändå. Vi blev dyngsura som mitt i ett regnoväder efter bara några minuter ute, jättetråkigt då det varit strålande sol hela dagen.

Vi sov hos Sofie och hennes familj och blev väckta med nybakta scones på nyårsdagsmorgon. Perfekt start på det nya året!

Vi åkte från Tynningö till Nacka och käkade lunch och sen släpptes jag av vid Slussen där ett stort gäng vänner från Wiraspelen väntade för att åka på kryssning. Flera av oss fyllde år men huvudpersonen för resan var Krille som fyllde 40. Det blev en fartfylld resa då vi började med middag och därefter lekte lekar i flera timmar. Jag, Charlotte och Mia spenderade en kväll förra veckan med att komma på lekarna och jag tyckte vi lyckades bättre än någonsin. Vi hade satt upp uppgifter runtom på båten som deltagarna, indelade i lag, skulle genomföra. Det innebar bland annat att hitta så många saker som möjligt på K, att engagera minst tre utomstående personer att ställa upp sig i längdordning tillsammans med lagdeltagarna, att dricka en mindre god shot i baren och att hitta en Kristian och ta ett foto på honom tillsammans med sin legitimation. Det senare innebar vissa galna upptåg, då flera deltagare av någon anledning trodde att det var kryssningsvärden Kristian, specifikt, som menades. Hur det gick till är för mig en gåta, men folk lyckades tränga sig in i hans middag under sin lediga dag och få honom att posera på ett kort. Kreativt jobbat! 

Kvällen avslutades med massor av dans vilket resulterade i onda, onda fötter dagen efter. Hela kvällen igår satt jag med fötterna i ett varmt fotbad som fylldes på med mer och mer varmvatten allt eftersom. Men det var det värt, för vilken start på det nya året!

Nu är det tillbaka till vardagen, en mer strukturerad sådan, som gäller. Första uppgiften tänkte jag ta tag i snart, vilket är att vända huset rätt igen efter att ha blivit åsidosatt i jul- och nyårsstöket. Funderar på att byta ut julgardinerna också när jag ändå håller på. Sen väntar jag på telefonsamtal från ett ridhus i närheten som jag hoppas kunna boka in några tider för träning på. Jag lägger ut på hundIDs facebook när jag har besked, gilla här: http://www.facebook.com/#!/pages/Hundid/115137808557024

Men allra, allra först ska jag försöka knåpa ihop en årskrönika. Får se när den kommer ut på bloggen.

So long!

Att vara helt "underbart jobbig" är ett uttryck som stämmer så jäkla bra in på malinoiser. Jag köpte malle för att jag ville ha det explosiva, impulsiva, galna och hysteriska eftersom jag tycker det är roligt att ha med en sådan hund att göra på träningsplanen. Jag tror det är det många faller för hos mallen. Och vill jag ha det på träningsplanen får jag räkna med att ha det i vardagen också. Inte svårare än så och en ekvation jag var väl medveten om när jag skaffade rasen (och som jag tycker är viktig att trycka på för folk som är sugna på att skaffa den).

Jag har fått en underbart jobbig hund, men många gånger undrar jag om det är en malle jag har i andra änden av kopplet (eller kampleksaken). Ibland undrar jag vad det egentligen är för komplicerat maskineri den där lilla röda varelsen egentligen är och hur många kugghjul hans hjärna egentligen består av.

Generellt tycker jag de mallar jag möter upplevs som ganska korkade. Jag har ju själv en liten blondin i min närhet (Askari) som dödar för en boll, som försöker och försöker och försöker om och om och om igen trots att ingenting blir annorlunda, som går upp i sin egen frustration och exploderar och gör tokiga saker som får en att skratta och gråta om vartannat.

Sid är Annorlunda. Utan att gå in allt för mycket i huvudet på honom så känns han utstuderande, tänkande och analyserande. Sådan matte, sådan hund? Utan att lägga något större värde i huruvida han är född sådan eller jag har gjort honom så, så upplever jag honom som en hund som inte går att lura och som inte går att "bara göra" med.

Det fantastiska med det är att han är en helt underbar spårhund som har massor av bra beteenden helt naturligt. Han tar det lugnare när det blir svårt och backar när han tappar, han analyserar och funderar och hetsar inte upp sig. Det skydd vi har kört har han skött jättebra, både svenskt, IPO och mondioring, just för att han känns lättstyrd och klok.

Det frustrerande är att jag kämpar som en tok med att hitta hans knappar. Hitta det som motiverar honom och det som gör att han glatt och villigt kastar sig in i de uppgifter jag erbjuder. För att hitta inlärningsvägar att gå som inte lär honom tusentals andra saker som inte alls var vad jag hade tänkt, utan som lär honom det jag tänkt lära honom. Han utmanar mig som tränare varje dag, varje pass och varje gång det dyker upp en tanke i mitt huvud.

Vi börjar sakta men säkert bli ett team. När jag kan slappna av, lita på honom och ge honom det ansvar som han gillar att ha i träningen så väcks det där hungriga suget i blicken som jag bara älskar. Då kastar han sig in i uppgifterna med full intensitet och styrka, snabbhet och explosivitet som ger mig rysningar längs hela ryggraden. Men när jag känner ett behov av att kontrollera honom, stoppa honom och psykiskt binda upp honom så blir resultatet därefter, han lägger av och ger mig inte sitt fulla engagemang.

Vi har haft massa problem under året som kommit trots massa förebyggande arbete och trots att jag visste att de kunde dyka upp. Det är väl så, ibland kan det man är mest rädd för komma sig av just den anledningen. Eftersom han inte gav mig sitt fulla engagemang ville jag ha honom "on, on, ON" så fort det vankades träning, men precis som jag beskrev i mitt första stycke så fick jag honom inte bara "on, on, ON" på mig och träningen utan "on, on, ON" på allt. Vi har jobbat med utfall, reservation, vaktande, rymning och kossjakt. När jag ser tillbaka på vårt år tillsammans kan jag på vissa saker säga "oj, vad långt vi har kommit" och på andra saker känna mig helt hopplös som hundtränare. Men återigen, alla de egenskaper jag älskar gör honom till ett monster i situationer där jag inte vill ha dem och att det skulle innebära tränarutmaningar är något att räkna med, men inte desto mindre att känna förtvivlan över.

Han började lämna mig för att skrämma bort andra från planen när vi tränade, det hände inte många gånger men en gång räckte för att skapa en osäkerhet hos mig och för att göra det tråkigt att träna. Man läser aldrig om sådana träningsproblem på bloggar och hör aldrig om det från andra, förutom när man berättar att man har problem med det. Då kommer det fram att ganska många har haft liknande problem och haft det lika tufft som jag med sina monster till unghundar. Jag kände mig ensam och värdelös som hundtränare vilket självklart speglade av sig på träningen. Usch, vad många träningar jag kört hem ifrån hysteriskt pratandes med Åsa, Cicci eller Lina i telefon.

Som sagt, vi har kommit långt med många bitar men har långt kvar med andra. Jag jobbar fortfarande på att lära mig hur jag ska träna honom, en utmaning som, som sagt, möter mig varje dag.

Vi sköt tävlingsmålen på framtiden och koncentrerade oss på att träna och leva. Och träna har vi gjort och levt har vi garanterat. Och trots de där fruktansvärt, jobbiga och hemska beteendena som gjort honom väldigt billig emellanåt så är han en sån otrolig pärla att det inte går att beskriva med ord. Han har lärt sig väldigt många fina beteenden och har många fina beteenden naturligt som gör att man bara sprudlar av lycka när man ser dem. Jag får ihop nya kugghjul hela tiden och börjar sakta men säkert lära mig förstå den här avancerade varelsen och ju mer jag gör det desto större framgång i träningen får vi. Saker och ting börjar falla på plats och vi börjar teambilda mer och mer, en underbar känsla som jag hoppas blir starkare och starkare under nästa år.

När Sid kom in i mitt liv var tanken att han skulle bli sökhund för hela slanten. Nu: njae, vi får se hur det blir med den saken. Under året har en liten spårhund kommit upp till ytan och jag tror han skulle kunna gå lång både i svenskbruksspår och BSP-spår. En fin skyddshund verkar det också finnas i den lilla kroppen och när vi provade på mondioring i höstas sa han klart och tydligt "det HÄR är min grej!". Lydnaden lossnar mer och mer, vi börjar få in fler och fler tricks och galskaper på reportoaren och agilityhärvan har vi nosat på men inte på långa vägar gjort försök att ta oss igenom, än. Med andra ord, man vet aldrig var framtiden bär.

I år har vi kursat. Vi har tränat en hel del för Maria Hagström, vilket har varit guld värt för färdigheterna och självförtroendet. Vi har fått apporteringen att lossna mycket tack vare Fanny Gott. Vi har tränat sök med Ulrika Norell och spår med syster Cicci. Vi har nosat på agility med Fanny och Thomas och fått en introduktion (läs: blivit bitna av!) mondioring med Frida och Jonas Wallén. Vi har lärt oss avslappning, koncentration och klassisk betingning med Åsa Jacobsson och drillat lydnad med Niina Svartberg. Vi har spenderat flera veckor på tjänstehundsträning med Lennart Larsson och Björn Tapper och gått en instruktörsutbildning genom SBK.

Allt det och mer därtill tar vi med till nästa år då vi ska tävla, vi ska över den tröskeln och bara ha gjort det. Jag har höga tävlingsambitioner för nästa år men även höga ambitioner inom massa annat som inte inkluderar Sid, så vad det blir av allt i slutändan återstår att se. Först och främst ska vi jobba vidare mot att bli ett välsvarvat team på träning och känna oss säkra i att klara av allt vad en tävling innebär. Det kommer bli ett spännande 2011, det är jag säker på.

Jag hade fått en kommentar från signaturen MS till det här inlägget:

http://kontrollek.bloggagratis.se/2010/04/06/2795194-skyddsgrund/#kommentarer

Eftersom MS inte hänvisade till någon egen blogg så får jag väl skriva svar till h*n här istället, att övningen som jag beskrev där har jag fått från Bjrön Tapper, så utan någon större erfarenhet av skyddsträning så tror jag att det är en bra grundövning.

För övrigt så har jag observerat, både under den perioden jag tränade med en IPO-träningsgrupp och under kursen med Frida och Jonas Wallén att väldigt, väldigt många övningar både i IPO, svenskskydd och mondioring bygger på shejping även om man inte väljer att kalla de det. Man väntar ut rätt sinnesstämning, man låter hunden få vinst när den bjuder på rätt beteende, man höjer kriterierna för antalet skall i bevakningen före hunden får gå i bett, man låter föraren komma närmare om hunden håller en bra bevakning och låter föraren backa om hunden släpper bevakningen, man förstärker när hunden bjuder på backanden eller lägganden i bevakningarna etc, etc. Är det inte det vi gör hela tiden när vi tränar hund, formar beteenden?

Jag har börjat på mitt nya jobb som tidningsbud, har jobbat två nätter och än så länge känns det mest skit. Jag känner mig som potatismos i huvudet, det är frustrerande att inte hitta och känna att man inte räcker till och det är så förbannat med snö och mörker överallt. Har inte kommit in i några bra sovrutiner ännu, igår sov jag fyra timmar efter att jag kommit hem från jobbet och idag sov jag oroligt i tre timmar för att sedan slockna som ett utblåst ljus fram till halv tre på eftermiddagen. Det var bara upp och skynda sig ut med Sid innan det blev kolmörkt.

Stackars Sid tycker livet är jättekonstigt, bara sova, sova, sova hela tiden. Vi tränar en del inomhus, det blir mest platsliggning och kryp eftersom det känns som det stora projektet i vinter. Jag har lagt in en tråd på klickerforum angående mina platsliggnings- och kryptankar. Kolla in den här om ni är nyfikna och svara mer än gärna med era tankar, antingen där eller i en kommentar, så blir jag jätteglad. Jag tycker det ä väldigt utvecklande att diskutera hundträning, tyvärr är klickerforum ganska dött för tillfället men jag hoppas det ändrar sig. 

Om ni av någon anledning inte kommer in på forumet så lyder mitt inlägg som följer:

"Jag har hakan i backen som startposition i krypet. Jag vill att han ska lägga ner hakan i backen så fort jag är stilla och sen börja krypa när jag börjar gå. Min tanke är alltså att kommandot för hakan-i-backen ska vara signal även för krypet, fast det är min rörelse som startar själva krypandet. Jag kan självklart tänka mig att sätta en egen signal på krypet också, men jag har en känsla av att en signal på krypet kommer göra att han tappar hakan-i-backen-tanken som jag gärna vill att han ska ha med sig in i krypet.

Jag har shejpat in krypet med hakan i backen under krypandet, men jag valde bort det då det blev alldeles för mycket fokus på framdelen och jag hade svårt att hålla på två så svåra kriterier samtidigt (låg rumpa och jättelåg front), jag hade inte kunnat tävla lägre förrän han var pensionär Jag har dock märkt att han får en mycket, mycket bättre teknik om han utgått från hakan i backen än om han utgått från huvudet upp. Vi har experimenterat en del men nu känner jag att jag hittat en jättebra balans. Så, jag vill att han ska lägga sig ner med hakan i backen på signal, starta krypet på min rörelse och direkt när jag stannar frysa i kroppen och lägga ner hakan igen, utan annan signal än att jag stannat.

Vi har jobbat med det här frivilligt nu, att lägga ner hakan i backen, starta på min rörelse (både framför och på båda sidor om honom) och lägga ner hakan när jag stannar och det går bra, om inte...

...vi tränat platsliggning nyligen. Eftersom det är två helt olika känslor jag vill ha i de olika momenten så har jag inte velat ha hakan i backen på platsliggningen (det skulle ju dessutom vara motsägelsefullt för honom att ligga kvar när jag går ifrån), men jag har velat ha någon form av "extrabeteende" då jag upplever att han blir lugnare då och framförallt inte lika observant på de andra hundarna. Så, då har han fått ligga med huvudet på ena tassen.

Han gillar båda beteendena men har svårt att skilja på dem. Han provar gärna det ena fast vi tränar det andra, jag tror det både beror på att han inte är 100% repetitionsklok men även för att det inte kostar så mycket för honom att prova och han gillar att utföra båda beteendena i sig själva. Jag tycker inte det känns helt rätt att vänta ut att han bryter och byter beteende eftersom det då blir otydligt i stadgeträningen, men det känns inte heller som att det räcker att bara bryta honom och låta honom prova igen, för det kostar ingenting.

Jag är inte bara ute efter förslag på hur jag ska få det att kosta att göra fel utan framförallt på hur man ska lära honom och göra honom mer säker i att det är olika beteenden och olika känslor. Har jag gett mig in i någonting omöjligt?"

Med inspiration från mitt eget inlägg började jag jobba in en platsliggningsrutin som innebär att vi lägger ut en externbelöning. Här är en film från första passet med det förra veckan, då jag egentligen bara jobbar med själva nedläggandet. Nästa pass jobbade vi med nedläggandet från utgångsställning, att jag gick ifrån honom och sen skickade till externbelöning. Det filmades, men Kråkan är där och stör så mycket att den inte är värd att lägga ut, men bra att ha för en själv!

Ett tips från Fanny var att jobba med skiften mellan de båda beteendena, som man gör med fjärrdirigering. Jag har lagt signal på hakan på tassen, eftersom det är det han är bäst på. Innan jag lägger signal på vill jag vara säker på att han kommer utföra beteendet på nytt efter klick och belöning, och det har jag inte varit med hakan i backen. Han kan lika gärna ha lagt hakan på tassen i nästa repetition. Idag körde jag ett par pass med att bara lägga ner hakan och ett par krypstarter och det gick bra, så jag började lägga signal även på hakan i backen.

Det svåraste tycker jag är att fela honom på ett bra sätt. Jag experimenterar mig fram men tycker inte något jag provat hittills känts hundra procent klockrent för att få till en förståelse för vad som blev galet.

Jag jobbar gärna med att fela genom att låta fel beteende bli mer motsägelsefullt att utföra. T.ex om han tappar tempo i fria följet så går jag på fortare så han verkligen måste öka tempot för att hänga på. Om han drar åt vänster i framförgåendet så drar jag mig själv längre till höger. Om han är på väg att sätta sig för tidigt i ingångarna så flyttar jag på mig så han sätter sig helt och fullkomligt galet istället för bara "lite snett". Något liknande sätt att fela på har jag dock inte hittat i den här övningen. Den som kommer på nåt får världens största kram!

Det är spännande att jobba med det här, det är verkligen utmanande för mig som tränare som verkligen gett mig sjutton på att få förståelse i båda momenten. Jag kommer bli väldigt stolt över mig själv när jag lyckats, för just nu känns det skitsvårt rent ut sagt.

Snart ska vi gå och möta Fredrik som snart är på väg hem från Åkersberga. Sen blir det viloläge i soffan och ett par timmars sömn innan det är dags för jobb igen. Förhoppningsvis går det fortare i natt så jag är hemma tidigt. Om det blir någon ridhusträning i morgon återstår att se.

Facebook är ruskigt, rysligt bra då jag såg på en klubbkamrats status att hon hade ridhusträning idag mellan tio och tolv. Supertaggad behav oss jag och Sid till Brottby, bara en halvtimme bort och kanonfint ridhus med fikarum att värma sig i. Med -19 grader på termometern var det välbehövligt.

Jag riggade upp vår filt och väska i ett hörn och så installerade vi oss där. Jag märkte att jag verkligen måste ha täcke på Sid i liknande övningar, då han skakade som sjutton i låren som låg närmast väggen, det drog säkert där. Som tur är så har världens bästa Charlotte köpt ut ett Back on Track-täcke till Sid när hon var på Globen Horse Show i helgen, så till nästa träning har vi ett.

Det tog tid innan Sid slappnade av i den här miljön. Det var två hundar som tränade när vi kom och det fylldes på med en till efter en stund. Han var duktig på att koppla bort hundarna och enda gången jag inte hann med honom var när Jill gick förbi oss och han flög upp. Han var lätt att bryta med hans namn och att locka honom tillbaka till filten, det är riktigt skönt att se hur mycket lättare det är att få honom att avbryta beteendet i sådana situationer.

Jag fortsatte klappa och ge godbitar för avslappnande beteenden och tillslut la han sig ner på ena skinkan och la ner huvudet på tassen. Då skakade han rätt rejält av kylan så jag var mer eller mindre tvungen att ta upp och röra på honom. Vi körde ett par utgångsställningar och sen gick vi och la oss på filten igen.

Nu slappnade han av mycket snabbare och det dröjde inte alls länge innan han la sig ner på skinkan. Jag virade filten runt rumpan på honom vilket verkade hjälpa mot kylan. Så gick vi upp och körde ett par utgångsställningar och ett pass med snabba lägganden. Det gick riktigt, riktigt bra. Han var pigg i benen och gjorde riktigt snygga lägganden med parallella framben, lite "hopp-ligg". Han blev lite mer tveksam när jag började springa baklänges, men under vanlig baklängesmarsch gjorde han kanonlägganden. Det svåra i en sådan situation är att sluta innan det mattas av...

Nu paus och sen upp och träna lite fritt följ. Gick rakt genom hela ridhuset och de andra hundarna, härlig attityd och mycket svung i steget och bra kontakt och position. Han är så himla härlig att träna när han är så här!

Nästa paus kopplade han av jättefort, la sig på sidan och andades tungt, trots svåra störningar från hundar som lekte. Jill hade med sig fika så jag lindade in Sid i filten och band upp honom i ridhuset medan jag gick in i fikarummet. Det blev platsliggning med dold förare, för han låg jättefint trots att det fortfarande var ett ekipage som tränade inne i ridhuset. Han reste sig vid ett tillfälle och då gick jag ut och lät honom bjuda på ett läggande med avslappning igen, lindade in honom i filten på nytt och lämnade igen, och så låg han resten av fikapausen. Han kanske var så inlindad i filten att han inte kunde röra sig :-) Jag tyckte han låg tryggt och säkert och tittade på den tränande hunden med en stilla nyfikenhet och intresse, men utan spänning i blick eller kroppshållning. Man blir nästan tårögd! Jag gick dit och belönade några gånger och nånting jag la märke till var att han inte högg lika entusiastiskt på godbitarna, utan mer sög och småknaprade i sig dem. Har ingen aning om varför, men det är något jag vill komma ihåg för att se om jag kan se något mönster.

Efter fikat tränade vi ett till pass med fritt följ med fokus på vändningar. Vi gick en kort raksträcka och snurrade sedan på stället och belönade bra rörelser med både framben och bakben och att han jobbade för att hålla sig kvar i position. Han jobbade bra åt båda hållen och även i stegförflyttningar åt höger. Hade svårt att hålla kontakten när vi gick raksträckor förbi de andra hundarna, men han hittade snabbt tillbaka själv. 

Efter en ny paus tränade vi kryp. Han hade svårt att komma in i hakan-i-backen tanke utan provade olika punkter på ömsom höger och ömsom vänster tass. Måste ta mig en rejäl funderare på hur jag ska jobba för att skilja på de två beteendena.Tekniken i krypet var bra när jag var duktig på att vänta ut rätt startposition, det blir verkligen inte alls lika bra när han startar med huvudet upp. Måste, mäste, mäste få bättre flyt på hakan i backen.

Sista passet stod vi mitt i ridhuset och lät de andra hundarna, framförallt Jill och en av hennes hundar, jobba sig ganska nära oss. Sid höll bra fokus och jobbade jättefint med mig. Vi rörde oss runt de andra hundarna också och då släppte han kontakten ibland, men hittade snabbt tillbaka. Även i de här övningarna såg jag inte samma spänning i kroppen som han haft tidigare, det börjar gå åt rätt håll.

Någon större tävlingsträning blev det inte, det var alldeles för svåra störningar för det. Vi gjorde inmarscher och uppställningar i mitten av ridhuset och belönade med utlagd leksak på väskan, så lite träningstävling blev det ändå. Annars kändes inte själva övningarna som det viktigaste idag, utan hur han jobbade i miljön och med störningarna.

Han är så rolig att träna när han är såhär. Pigg i benen och arbetssugen till tusen. Det märks att alla "regler" vi har i träningen har fallit på plats och han blir enklare och enklare att träna ju bättre han förstår hur träning fungerar. Och ju bättre jag förstår hur han fungerar... Herregud vad den här hunden lär och kommer lära mig mycket, man önskade att man fått honom om några år och om mer erfarenhet. När träningen går så här och man bara känner att saker och ting klaffar och man vet hur man ska agera om det går på det ena eller andra sättet, träningen flyter på och går nästan bara på automatik och känsla så blir jag helt lyckobubblande i hela kroppen. FY SATAN vad hundträning är roligt!

Läser i Fannys blogg idag att hon är ungefär lika glad som jag över att vintern har kommit, men hon bidrar också med lite tips på vad man kan pyssla med i vinter. Det gav mig inspiration till att göra en lista över vad vi ska fokusera på under köksträningen i vinter:

Platsliggning med hakan på tassen

Målet innan vintern är slut är att klara fem minuter utan störning, samt kortare stunder med plötsliga störningar. Han ska även kunna lägga sig ner från utgångsställning på kommando "haka" och kunna skilja på "haka", "ligg" och "down" (hakan mellan tassarna).

Just nu kör vi korta stunder med regelbundna störningar vilket han klarar riktigt bra, de flesta störningar verkar inte besvära honom det minsta så nu måste jag börja utmana honom. Det han har allra, allra svårast för är om jag påbörjar en långsam rörelse och sen avslutar den snabbt, då tar impulsiviteten över och han reser upp huvudet, men har inte svårt för att lägga ner det direkt igen. Jag har inte gjort någon stor grej av det, utan väntat tills han lagt ner huvudet och sen gjort om störningen på nytt. Måste vara observant på att han verkligen ligger med hakan på tassen och inte nosen nere i marken, jag har varit på väg att kväva honom både en och två gånger då att andas genom köksmattan inte är det mest hälsosamma i längden...

Tandvisning

Målet är att kunna sitta stilla vid min sida med en bra attityd medan någon känd person kommer fram och tittar på tänderna. Kanske vi kan ha som mål att Johan, vår kompis som Sid inte är jättebundis med, ska kunna göra det.

Fjärrskiften

Målet här är att ha bra förflyttningar mellan sitt och ligg på kommando och mellan sitt och stå samt ligg och stå frivilligt medan jag står nära. Jag vet ännu inte om jag ska tävla lydnadsklass med honom men tänker att det är bra kunskaper att lära in och dessutom tycker jag det är roligt att pilla med. Förhoppningsvis kommer vi behöva det till mondioring om inte annat...

Luktdiskriminering

Även detta ser jag som en bra kunskap att ha om vi nu ska tävla lydnadsklass och om inte annat så för mondioringen. Vi har gjort några gånger på kottar men ska gå vidare på pinnar nu. Jag kanske tar en sväng förbi post-itlappar för att ha provat på den metoden, kan vara bra att ha provat i praktiken om någon av mina kursare vill använda sig utav den. Ser fram emot den här träningen, det ska bli jättespännande att se hur Sid klarar den, som är så mycket mer näsa än vad Ebba var. Det ska bli intressant att jämföra de två i just det här momentet.

Gripanden och hållanden av massa olika typer av grejer

Målet är att inte ha någonting i köket som Sid inte hållt bra i munnen :-)

Kloklippning

Det har gått bakåt lite i kloklippningen efter ett par gånger då jag klippt för att få det gjort och inte sett till att få en bra situation utav det. Lite back to basic. Ska även skriva en artikel/blogginlägg om hur jag jobbar kring det.

Lugn och ro

Avslappning i bädden mellan träningspassen går kanonbra i dagsläget och han har blivit en mycket mer harmonisk hund överlag sen vi börjat jobba med strategierna från avslappningskursen (jag ska berätta mer kring dem i ett kommande blogginlägg!). Avslappningstanken mellan passen tror jag också bidrar till att inte få en hund som blir stissig och full av förväntan på träning inne, eftersom träning bara kan ske om man ligger och slappnar av.

Jag har upptäckt att han har mycket lättare att självmant söka upp avslappningspunkter, t.ex filt/matta, bädden och buren för att lägga sig och vila. Jag behöver inte längre påminna honom om att "du ska slappna av nu". I alla fall inte hemma.

Starter i fria följet

Målet är starter med full kontakt trots störningar.

Utgångsställningar

Våra utgångsställningar är inte de bästa, de är oftast bra men långt ifrån så klatschiga och flytiga som jag vill ha dem. För att få till mängdträning och ändå hålla uppe en riktigt bra belöningskvalitet alla repetitioner så ska vi börja varje träningspass, oavsett vad vi ska träna, med en till tre utgångsställningar. En sned utgångsställning ska generera i ett "fri" och nytt försök medan en seg utgångsställning ska belönas så länge den var teknikmässigt riktig och avslutades i rätt position.

Frambensrörelser

En stor anledning till att våra vändningar på stället och stegförflyttningar blir väldigt långt fram är att Sid inte har kunskapen i hur man jobbar med frambenen. I arbetet på klossen så är ju frambenen stilla och där gör han det bra. Men i verkligheten ser inte vändningarna ut som på klossen eftersom det är hunden som ska flytta sig runt mig och inte jag som ska flytta mig runt hunden. Ett mål för vintern är därför att få Sid mer frambensmedveten. Jag tänkte jobba med lyfta framben och olika typer av targetövningar där han ska flytta tassarna mellan olika targets. Kommer jag på fler är det nog bara en fördel.

Stegförflyttningar

På planka framför och på planka vid sidan.

Kryp

Starter i krypet, både framifrån, från sidan och från andra positioner. Att lägga hakan i backen så fort jag stannar och att enbart starta när jag rör mig.

Signalkontroll

Mellan "haka", "down" och "ligg" (se punkten om platsliggning) men även mellan andra kommandon. Efter vintern vill jag verkligen ha "grönt ljus"-känsla i kommandoord.

Sitt, stå och ligg

Större värde för sitt genom att sitta medan jag plockar i ordning hans mat samt genom att träna många pass med frivilliga sättanden och generaliseringar däremellan.

Snabbare lägganden även under baklänges språngmarsch frivilligt. Experimentera med felsignal/felrutin för att få honom att ta i ännu hårdare.

Stå på kommando från fart eller så mycket fart det nu går att få i köket, men t.ex genom att kasta iväg en godbit och ge kommandot på vägen tillbaka.

Lekattityd

Lägga vikten bakåt med vara mer på stället i leken, och inte tillkämpa sig så fruktansvärt.

Alltså:

• Platsliggning med hakan på tassen.
• Tandvisning
• Fjärrskiften
• Luktdiskriminering
• Gripanden och hållanden av massa olika typer av grejer
• Kloklippning
• Lugn och ro
• Starter i fria följet
• Utgångsställningar
• Frambensrörelser
• Stegförflyttningar
• Kryp
• Signalkontroll
• Sitt, stå och ligg
• Lekattityd

Om eller när vi får tillgång till inomhusträning i t.ex ridhus ska vi jobba med kedjor och tävlingsträning samt störningsträning i tävlingslika situationer. Det känns som en bra kombination till den extrema detaljträning det blir inomhus. Om någon har något förslag på inomhus-/ridhusträning i norra Stockholm/Åkersberga/Norrtälje så skrik till för jag är jätteintresserad! Eller om någon vet något ställe man kan hyra.

Hoppas jag inspirerat fler till att skriva en egen lista och hålla i gång hundträningen även i vinter.

Det har varit en turbulent tid i mitt liv det senaste då jag bl.a blev tvungen att sluta på jobbet med omedelbar verkan. Jag hade ett vikariat med tre månader i taget upp till ett år, men på grund av vissa omständigheter från butikens sida så kunde de inte förlänga kontraktet. Det kändes jättekonstigt att helt plötsligt stå utan jobb, när man dessutom inte alls var beredd på det. Men ju fler dagar som går desto bättre känns det faktiskt. Jag hade nio mil enkel resa till jobbet och det är först när man kommer ur det som man känner hur långt det verkligen är. När man var mitt inne i det och åkte nästan varje dag så kändes det inte lika mycket. Nu tycker jag det är långt att köra till Arninge, Vallentuna eller Täby som jag besökt den senaste veckan och dit är det inte mer än ett par mil. Märkligt fenomen det där...

Så, det är skönt att slippa pendla men jag hoppas ändå på ett jobb i Uppsala som jag sökt. Största fördelen med Uppsala är att det inte är några köer dit, vilket är en väldigt, väldigt stor fördel. Att det tog 2,5 timme till jobbet i Haninge berodde ju liksom inte bara på längden på resan, en av de där två och en halv timmarna stod det ju mer eller mindre still.

Har även ett jobb på gång som tidningsbud, ett jobb jag tror jag kommer trivas med. Arbetstiderna (någonstans mellan 01.00-06.00) skrämmer mig lite, men samtidigt kommer jag ha massor av tid till hundträning under ljusa vintertimmar efter ett par timmars sömn på morgonen. Perfekt!

Fram tills jag får jobb, och även efter det såklart, ska vi försöka få lite ordning på allt här hemma. Huset och relationen har blivit rejält åsidosatta när jag jobbat så mycket så långt bort, men det ska det bli ändring på. Vi planerar en mindre renovering av tvättstugan för att få ordning och reda och ska försöka få klart hundhuset så snart som möjligt. Problemet med hundhuset är att där står två jättefina, mörkblå skinnsoffor som jag vill ha in i huset, men som inte går in genom vår lilla hall. Det är en tresits och en tvåsits, jättesköna! Vet ni någon som vill ha är det bara att hojta eller dra iväg ett mail på ersenius.forsberg@gmail.com. Vi, eller rättare sagt Åsa och Anders som vi inte betalat för dem än, vill ha en tusenlapp för båda två. Det är med sorg i hjärtat!

Idag ska jag först knapra färdigt på min lunchfrukost, läsa lite bloggar och sen ta itu med fönstrena och sätta upp julgardiner. Det är ju för 17 första advent på söndag! Tycker dock att snön kom alldeles för tidigt, jag blev inte minsta lilla glad. Jag brukar tycka om vintern och att snö är mysigt, men jag har inte glömt förra vintern som kändes som att den aldrig skulle ta slut och så kom den tillbaka lika fort. Sånt gör mig inte så glad, jag behöver få längta efter saker för att uppskatta de maximalt. 

Har en ledig dag idag, min sista av fem men den första som jag är riktigt ledig på. Jag har jobbat på mitt extrajobb på FHTE och haft kurs i fyra dagar nu, så en helt ledig dag att "ta som den kommer" kändes välbehövligt. Det var länge sen jag hade en sån...

Jag har pysslat med lite pappersarbete för hundID hela förmiddagen, har en del kvar att göra där men det sparar jag till senare ikväll. Nu har jag precis kommit in från ett riktigt bra träningspass med Iddis. Vi gick en promenad bort till en grusparkering en bit härifrån och tränade lydnad.

Det var länge sen jag använde bloggen som träningsdagbok, det känns lite ovant :-) Men vi började med tre korta pass med utgångsställningar som vi verkligen jobbar med att få flyt på. De börjar bli riktigt fina, idag har han bjudit på riktigt trevliga rörelser och han söker sig in i rätt position oavsett vilket håll han kommer ifrån. Det som stör mig nu är att de är långsamma, det finns ingen "klatchighet" i rörelsen utan den blir väldigt kontrollerad och städad. Hm... I fortsättningen ska vi köra max tre repetitioner men se till att ha superbelöning de tre repetitionerna. Idag har vi kört i ett i tre gånger tre minuter och blandat lek och godbitar, vilket inte alls får samma effekt på fart och intensitet.

Sista passet la vi in några repetitioner med apportbocken i munnen. Jag vet inte exakta siffror, men ungefär hälften blev precis som jag vill ha dem och ungefär hälften uppstod antingen tugg, att han inte satte sig eller att han fastnade med apportbocken i mig. Han är tajt och djup i ingångarna, men den vänstra klossen på apporten fastnar ibland på framsidan av mitt lår så han inte får till djupet och svängen runt. Frustrerande! Sid försöker lösa problemet men det blir liksom aldrig bra och smidigt när den väl har "fastnat". Annars är jag förvånad över att hälften av repetitionerna faktiskt blev så himla bra! Det kändes fint att få ett kvitto på att träningen på att gå fot med apport, gå på kloss med apport och bara röra sig med apport har gett resultat. Sitta med apport är dock lite mer krystat, sitt överlag är något vi jobbar stenhårt på.

Gjorde två små kedjor. En med bara inmarsch på plan och belöning och en med inmarsch, fritt följ, ett misslyckat läggande under gång och en jättefin ligg från halt (Norges läggande under gång). Läggandet är frustrerande då han är så långsam ner och jag vet vilka fantastiska rysnings-lägganden han har i kroppen. Mitt nya mål inför nästa gång vi lägger in läggande under gång i en kedja är att han först och främst ska kunna bjuda på rysnings-lägganden under språngmarsch baklänges och med bra attityd och att han även ska kunna utföra momentet under språngmarsch framåt. Jag måste få det övertränat för att våga lita på honom i vanlig marschtakt. Tycker det är ett galet tråkigt moment...

Efter kedjorna körde vi två pass med just sådan läggandeträning och provade att belöna med boll, snörboll eller godbitar. Tyckte godbitar i position och sen ligga och vänta på fri fungerade allra bäst, kanske med en studsboll någon gång inimellan. Back to basic och generaliseringsträna de frivilliga klatch-läggande ordentligt. Det ska bli roligt.

Sen gick vi hem med en riktigt bra känsla. Jag tycker vi jobbar ihop oss bättre och bättre i träningen och han börjar bli fin att träna, även om hans kugghjulshjärna fortsätter göra mig väldigt frustrerad inombords.

Nej, nu ska jag slänga mig på soffan en stund.