Nu har jyckarna börjat käka färskfoder, äntligen. Lina köpte hundra kilo och var snäll och sålde några till mig. Det luktar förjävligt men hundarna älskar det. Uppätet på tre röda men sen slickas skålen noooga i minst tio minuter. Häromdagen bytte de till och med och slickade ur varandras skålar, jag blir så lycklig.

Borde filma och lägga upp en stilstudie nån dag, de ser så roliga ut.

Det diskuteras i bloggar och på forum om aktiva hundraser och hur mycket dessa kräver och jag tänker ge mig på att så här mitt i natten skriva ner lite egna tankar kring det hela...

Jag tränar väldigt mycket av förståeliga skäl eftersom jag går den utbildningen jag går. Jag har inte haft någon vidare struktur på träningen utan gjort det som fallit mig in, uppletande och planträning, lite skolgårdssök och inomhusshaping har gärna kunnat trängas ihop på samma dag. Lägg till en del promenader, stallmiljön, mycket hundar och annat som påfrestar så ser man att det är en hel del aktivering på en dag.

Bra? Dåligt?

Läser man på forum och i bloggar känns det som att många önskar kunna ge just den vardagen åt sin hund, och en del åsikter säger att ska man ha hund av aktiv sort så är det precis den vardagen man måste kunna ge sin hund. Annars går direkt råden till att skaffa hund av sällskapstyp.

Men, om jag ser till de hundar som jag tränar och hur de svarar på den här typen av vardag så skulle jag aldrig kunna rekommendera den till en vanlig människa, som inte läser en hundsportutbildning och har alla möjlighet i världen att träna dygnet runt.

Aktivering skapar behov. Ebba blev fullkomligt nipprig, förväntan låg alltid skyhög så fort vi skulle ut och göra någonting. Och eftersom jag tycker det är så kul att träna har jag så svårt att låta bli, därav att vi aldrig riktigt landade och tänkte kvalitet istället för kvantitet. Det var i denna veva jag fick in pip i fotgåendet. Men det är så lätt att tänka "hon kopplar ju av inne" och inte se vad som verkligen händer ute på träningsplan.

Nu har jag blivit bättre, men det behövdes några allvarliga samtal med syster för att inse att vi liksom inte kom någonstans på det här sättet. Idag försöker jag köra kvalitativa pass, korta, genomtänkta och med ett tydligt mål. Inte träna "bara för att". Inte jobba med hundra kriterer samtidigt. Idag har vi inte längre pip i fria följet.

Med detta vill jag inte ha sagt att påståendet att aktiva hundar behöver aktiveras bara är en myt, för det är ju också någonting som kan påstås ibland. "De behöver inte alls tränas jämt, lär man de koppla av inne så är det inga problem". Förvisso, det är kanske inga problem inne. Men hur blir träningen?

Om jag har mycket teoretiskt att göra i skolan och behöver spendera mycket tid framföra datorn så ligger båda Ebba och Askari på rygg i varsitt hörn av soffan och snarkar. So far, so good. MEN, det är ju samma sak här - vad händer egentligen på träningsplan?

Idag var precis en sådan dag då jag har suttit bänkad med näsan i böcker hela eftermiddagen och hundarna har snarkat. På kvällen fick jag för mig att jag skulle gå ut och träna lite, sådär spontant och ogenomtänkt. Fy. Båda hundarna helt övertända och någon kvalitativ träning var ju bara att stryka. Det bästa jag gjorde idag var att demonstrera omvänt lockande för Bea och Sofie med båda hundarna, det var sånt de behövde efter en hel dag på soffan.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Att lagom är bäst? Ja, kanske. Men också att man inte bara kan stirra sig blind på vad som händer hemma, vilket många gör. Utvärdera hellre vad som händer i träningen vid en viss mängd aktivitet. Hur ska jag lägga upp det för att få optimala resultat? Jag tror nog att man KAN träna väldigt mycket, så länge det är BRA träning - d.v.s kvalitativt och genomtänkt. Men jag tror INTE att man kan träna som jag gjorde förut, varken vi eller hundarna har kapacitet att hålla fokus och koncentration på det sättet. I så fall skulle det vara att hundarna är bättre på det, men brister vi i koncentration har gärna hundarna en tendens att göra det också (fullt förståeligt). 

Kan inte säga annat om detta lilla pälsmonster. Tänk att det finns vettiga uppfödare av dvärghundsras som dessutom gillar att åka på utställning? Och framgångsrikt dessutom. Jag gillar er skarpt, keep up the good work och ta väl hand om denna lilla pärla. Jag ser fram emot att få träffa henne igen till hösten.

Idag ska jag och Ebba träna apporteringsingångar i massor. Som jag har berättat om förut gick det helt plötsligt stora bergstroll i våra apporteringar, vi fick väl in i stort sett alla problem man kan få. Samtliga har vi lyckats avhjälpa, förutom ingångarna som fortfarande är väääldigt osäkra. Får till de klockrena för det mesta numera men jag kan aldrig känna mig hundra procent säker när hon kommer kutandes med apporten att det ska resultera i en hundraprocentigt bra ingång. Det måste vi ta tag i nu, ordentligt.

Idag ska vi köra flytpass med apporteringsingångar. Jag är inte den som brukar köra såna pass särskilt ofta (som innebär att man i stort sett bara ska mata på med (lyckade) repetioner på samma kriterie), men i vissa fall har jag sett att det verkligen gett resultat i träningen.

Ta ingångarna till exempel, de blev också riktigt kassa för ett tag sen, men ett par pass med tjugo-trettio förstärkningar per minut verkade resulterat i någon form av muskelminne - de har blivit betydligt bättre, om inte till och med kanonbra. Samma sak med apporteringsgripanden, där körde vi ett par pass front mot front med bara gripa, klicka/belöna för att få snabbare, mer "attackerande" gripanden.

Jag tror att "metoden" fungerar på beteenden som man vill ha en viss säkerhet i och som handlar en del om muskelminne. Idag har jag tänkt göra det med apporteringsingångarna. Bara få bjuda, bjuda, bjuda och belöna, belöna, belöna.

Ingångarna är ett beteende jag vill ha, och tror mig kunna få, väldigt stabila utföranden på tia-nivå. Det är INTE kul att t.ex efter en perfekt inkallning med ställande och läggande få ett halv eller ett helt poängs avdra för dålig ingång, eller en apportering heller för den delen. Tänk en vittringsapportering t.ex (koeff 4). Hunden kutar ut i full fart, letar noggrant och koncentrerat men snabbt, hittar rätt pinne, griper bra, håller perfekt, springer fort tillbaka och gör en sned eller långsam ingång. Dödö, 9 poäng - 36 istället för 40. 252 istället för 256 ;) 

Jag tror inte man kan vara säker på ett tiamässigt utförande vad gäller någonting i hundträningen, men ingångarna känns ändå som ett beteende där det finns lite högre sannolikhet, så länge man konsekvent väljer att förstärka rätt saker. Hur lätt är det inte att förstärka ett snett sättande genom att puta in hunden i rätt position, eller helt enkelt belöna där eftersom resten av inkallningen var sååå bra? Tror många känner igen sig där.

Jag vet inte om min flyt-teori håller, men idag ska vi försöka och så återkommer vi med rapport senare!

Lika mycket som jag grattar mig själv och Kråkan måste jag också gratta Börnis och phalène- och shipperkeligan för en lyckad Danmarksresa! Visst är det underbart med framgångar?

Jag kan inte kommentera Linas blogg men vill verkligen kommentera hennes inlägg om deras framförgåendeträning. Hade tänkt skicka henne ett mail eller sms, men så tänkte jag att det faktiskt kan glädja andra om hela cyberspace får ta del av våra tankar kring hundträning.

Här är inlägget:

http://trazzel.blogg.se/2009/may/en-vecka-kvar.html 

Visst är de helt underbart duktiga? Omvänt lockande-konceptet introducerades för Trazzel för ungefär två veckor sedan och det har gett sådana resultat. Lina berättar att han är mer och mer medveten om vad han gör nu, att han faktiskt håller en position och måste koncentrera sig på att hålla den.

Det jag vill kommentera är dock detta:

Jag skulle inte flytta på godiset från matskålen utan helt enkelt hålla på dina kriterier. Vill du att han ska hålla huvudet i en viss höjd så blir det helt enkelt ingen belöning om han sänker det, utan "hoppsan, ojsan" och nu repetion. Godiset i matskålen är ju lika mycket en störning som en hjälp, och ju snabbare du kan få honom att hålla huvudet i en position som inte är i förhållande till var godiset ligger, desto snabbare kan du plocka bort den hjälpen och få honom att ändå bjuda på en huvudposition rakt fram, dit tycker jag ni ska jobba för att komma så fort det bara är möjligt.

Och sen tycker jag du ska "begära" att han håller huvudet stilla ända tills godisen är i munnen på honom, han får alltså inte följa din godishand när den kommer nära, för då har du ju brutit det omvända lockandet och förstärkt att han följt handen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, GUD vad jag tycker om den där vorstehntorsten! Och hans matte också :) Hur skulle jag klara av mitt stora behov av hundträning och hundträningsdiskussioner utan er??

Det blev väldigt mycket sagt om väldigt lite, så kan man väl sammanfatta dagen? Som alltid när det är ledarskap som står på tapeten rinner man ut i någon sorts flum-värld där det konkreta är obefintligt och det abstrakta bara öser över en.

Jag tyckte det var intressant att få höra ytterligare en teori och få ytterligare ett exempel på hur svårt det är att göra det lättförståeligt och sammanhängande. Och konkret. Jag har aldrig hört någon som på ett tydligt sätt kan berätta "såhär förbättrar du ditt ledarskap" (eller "så här förbättrar du din relation" heller för den delen). Inte heller idag fick vi det, den enda praktiska övningen som presenterades var den stora konsten att göra ingenting. JAG tolkade det som att det gick ut på att förarna skulle vara passiva och "tvingas" sluta gå omkring, säga "nej", rycka i kopplet, dansa runt med hundarna etc, etc (precis som när man börjar jobba med klickerträning...). MEN detta skulle då leda till att hundarna också klarade av att bli passiva och det skulle stärka relationen.

Vi fick fyra exempel på ledare:

1) Auktoritär

2) "Låt-gå"

3) Demokratisk

4) Karismatisk

För att vara en bra ledare för sin hund skulle man vara alla dessa fyra och kunna växla mellan dem. Vi diskuterade bra ledaregenskaper där bl.a "konsekvent" kom upp som ett exempel. Men det skulle man inte vara, för då var man tråkig. Och alltså, det där går ju att se på olika sätt. Som hon tolkade det innebar att man var konsekvent att man alltid gjorde på samma sätt och aldrig ändrade sig. DET kan jag hålla med om är tråkigt, men är det inte skillnad på enkelspårig och konsekvent?

I ett ledarskap skulle självklart också detta underbara ord dominans ingå.

Vad innebär då dominans (mellan hund och människa)? Ja, här går väl verkligen åsikterna isär, det är till och med så att det är sällan är två etologiforskare som definierar ordet på samma sätt och då är det ju underbart enkelt att förstå det som vanlig, simpel hundägare. Eller psykolog.

Idag fick vi lära oss att dominans var samma sak som pondus, en jämförelse jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. För mig kan pondus vara ungefär detsamma som självförtroende, säkerhet och auktoritet - och auktoritet är ju inte samma sak som auktoritär, under vilken definition jag ofta vill sätta dominant (när vi pratar om människor och den "klassiska" uppfattningen om ordets innebörd).

Men alltså (och det här tycker jag är intressant):

Enligt NE samt tyda.se 

Dominans= makt, härskarställning. Övervikt i fråga om mängd eller betydelse.

Pondus= auktoritet, erkänt pålitlig sakkunskap.

Samma sak?

Det här är också intressant:

Auktoritet= rätt eller möjlighet till maktutövning

Auktoritär= som hävdar sin ensamrätt till maktutövning

Detta för oss vidare på nästa diskussion. Under den inledande ledarskapsdebatten försökte jag vara tyst men när den sista frågan dök upp så gick det inte längre. Den löd:

I vilka situationer bör vi inte hävda vår dominans eller vårt ledarskap?

Jag kan börja med att berätta hur hon såg på det hela. Vi skulle inte göra det när hunden gjorde något vi inte ville, alltså - vi skulle inte hävda vår dominans eller vårt ledarskap som bestraffning.

Jag hittar två förklaringar på ordet hävda i Norstedts svenska ordbok (som inte är den bästa visserligen, men det fanns inga förklaringar att tillgå på vare sig NE eller tyda.se).

Hävda= Bestämt framhålla som sant eller lämpligt. Göra gällande. Försvara och viktmakthålla (någons ställning).

Detta innebär alltså att hon menade, om man översätter det till ren svenska, att vi ska försvara och vidmakthålla vår härskarställning när hunden gör saker vi vill att den ska göra. Innebär det att belöna då, eller? För annars förstår jag verkligen inte syftet. 

Jag svarade "aldrig" och då var hon tvungen att sätta sig ner. Men det är verkligen så, jag känner aldrig att jag behöver försvara eller vidmakthålla någon härskarställning gentemot min hund.

Jag fick då frågan:

"Kan du gå med din hund lös på stan 15 meter framför dig förbi andra hundar, människor, bilar, kaniner och svänger du så svänger din hund?" 

Vad svarar man? Det skulle jag säkert men det skulle aldrig falla mig in att utsätta vare sig min hund eller omgivningen för detta, för man kan inte lita på en hund till hundra procent, hur lydig den än är (eller hur bra ledarskap man än har). Även den lydigaste hund kan sticka efter en hare ut i vägen och bli överkörd och även den mest följsamma hund kan tappa bort sin ägare. För att inte tala om hundrädda människor, bilförare eller andra hundar som kanske inte tycker det är så lajbans att min hund kommer gående lös. Vad är det för självändamål?

Jag kan förstå att frågan var hypotetiskt ställd och syftet med den var att fråga ifall jag kan ha min hund lös.

Har jag lärt min hund att komma på inkallning, varför ska jag då lite då och då "hävda min dominans" för att kunna ha den lös? Jag kan bara tänka mig en betydelse som "följ mig, annars jävlar" eller "du skulle bara våga..." och så vidare... Och vad är det som säger att bara för att min hund vet att jag är ledare, det är mig man följer, det är jag som bestämmer och jag är minsann den som har härskarställning, så kommer den komma till mig när det flyger fram en hare framför nosen?

Såhär skriver Per Jensen om dominans i relationen hund/människa:

Som jag tidigare nämnt betyder dominans "företräde" i situationer av begränsade resurser. Ingenting annat. Eftersom det knappast är troligt att vi i våra familjer hamnar i situationer av konkurrens om Doggy eller Royal Canin med vår hund, finns det, som jag ser det, ingen som helst anledning att använda dominansbegreppet i samband med hundhållning och träning. 

Hela artikeln finns att läsa här: http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

(Eller i boken Djurens beteenden och dess orsaker, men här hittade jag det på nätet också).

Det är sånt här som får mig att ifrågasätta, måste man verkligen? Och vad innebär det egentligen? Kan det inte helt enkelt vara så att dominans är ett begrepp mellan hund&hund och mellan människa&människa och att det inte finns någon anledning att använda oss utav det sinsemellan? Det betyder tillochmed olika saker inom de olika arterna.

Bestämma är inte detsamma som dominera, inte heller leda, bestraffa eller belöna (!)... Vad är det, konkret, som fattas i inlärningen där det måste till ett hävdande av dominans för att relationen ska fungera? Det känns lite som att man ska visa hunden lite då och då att "jag kan faktiskt vara riktigt jävlig, glöm inte det".

Jag tror ju fortfarande på att allt handlar om inlärning. Vi kan jobba för att få hunden att se oss som värdefulla resurser och genom positiv förstärkning lära hunden alternativa beteenden till sånt vi inte gillar. Vilket för oss vidare till dagens diskussion om problemhundar, eller problembeteenden.

100% av alla hundar med problembeteenden är sjuka, enligt Mickie. 

Ebba har haft ett problembeteende (i mina ögon) gentemot andra hundar i hela sitt liv, kroniskt sjuk? Syrrans grannterrier skäller värre och värre ute på tomten för varje dag ju mer han lär sig att det får människor att fortsätta förbi, får han mer och mer ont? För oavbrutet skällande på tomten kan väl vara ett problembeteende? Ja, men det är ju en terrier. Har alla terriers som hamnat hos "fel" ägare ont? Eller alla rottweilers som hamnat hos 50 kilos kvinnor som bara ville ha en fin familjehund? När de frågorna kom upp lät det "Okej, 99,9% av alla problemhundar (hundar med problembeteenden?) har ont.".

Okej, så enbart 0,1% har helt enkelt hamnat hos fel ägare, är stressade (eller räknas det till ont?) etc.?

Jag vet att det låter som att jag ironiserar eller spelar dum, men faktum är att jag förstod verkligen inte hur hon menade vissa saker och då måste jag ju tolka. Har inte en föreläsare konkreta saker att komma med och inte heller medel för att argumentera för sin sak på ett sakligt sätt (återkommer till konkret igen...) så får man väl skylla sig själv att folk lägger in sina egna värderingar och tolkningar. Ledarskapsförespråkare borde sluta klaga på att folk hela tiden missförstår dem och istället visa på vad det är i träningssättet som ger resultat och hur man ska göra för att lyckas. Så länge ingen gör det kommer jag fortsätta lägga in mina egna tolkningar och då får man bli hur upprörd man vill.

...en norsk kortfilm! Observera den arga vakthunden, snygging va? Kommer bli en bra pappa, parning inom de närmsta dagarna.