Va iväg till polisen i Karlstad i morse för att titta på L-test. Vi började med att få se en malletik gå hela L-test banan samtidigt som vi fick fylla i protokoll och vara med och bedömma henne. Sen återsamlades vi inne och jämförde våra resultat med polisens, vilekt överenstämde i det mesta. Riktigt intressant.

Sen fick vi se några av klassens hundar testas på släden, fågelhundar, border collies och en storpudel visade hela reportoaren av beteenden man kan få se på en släde, allt från flykt till attack och däremellan. Även det mycket intressant.

En film på Trazzel (långhårig vorsteh) finns på http://trazzel.blogg.se Jag har sagt det förr och säger det igen: fy f*n vad den hunden är häftig! Han slutar liksom aldrig att visa nya sidor av sig själv. Man kan inte låta bli att tycka om jätteläpparna och hårdrockarfrisyren - som dessutom kan bli a r g!

Annars en lugn dag, till skillnad från vad morgondagen kommer bli. Åker till Kil och tränar rapport med Lina, Glenn, Kerstin och Roland (?). Sen på kvällen är det rockkväll med trubadur på kvarterskrogen, feelgood på hög nivå.

Allt för idag! 

L-test prov i morgon och håller på och kollar igenom alla papper.

Ordet (egenskapen) nervkonstitution är spännande. Följande definitioner har jag att tillgå:

• Styrförmåga
• Koncentration, koppling, avreaktion
• Hundens förmåga att styra sina handlingar på ett rationellt sätt
• Förmåga att sortera störningar
• Nervös eller nervfast
• Att hunden har förmåga att anpassa sig i förhållande till olika situationer
• Att hunden svarar med rätt intensitet i beteendet i förhållande till förekommen retning

I morgon eftermiddag ska jag definiera detta ord på ungefär tre handskrivna rader. Vilken ska jag välja? Ole, dole, doff...

Sagan om plastdosan och den magiska kongen 

Kalle hade precis köpt sin första hund, en schäferhane som hette Joppe. Joppe var stor och svart men världens snällaste, och Kalle var lyckligast i hela världen.

Kalle bestämde sig för att bli medlem i en hundklubb och lära Joppe massa roliga saker. När han kom fram till klubben såg han flera andra människor som tränade med sina hundar utanför klubbstugan och alla var så duktiga, Kalle hoppades att Joppe en dag skulle bli lika duktig.

På hundklubben blev de jätteglada när Kalle kom, för de hade inte så många killar på klubben. En kille i stugan, som hette Måns, berättade att de var tre killar som brukade träna tillsammans på helgerna och Kalle var välkommen att komma och träna med dem när han ville. Det ville Kalle såklart. Måns klappade Joppe på huvudet och tyckte han var jättefin och med det berömmet i minnet gick Kalle hem och längtade efter helgen.

När helgen kom var Kalle på klubben tidigt, Måns och de andra var redan där. Till sin förvåning såg Kalle att de andra tre också hade schäfrar precis som Joppe, men ingen av dem såg lika snäll och glad ut som han gjorde.

De andra killarna berättade vilka de var. Måns hade ju Kalle redan träffat och de andra två hette Petter och Klimpen. Kalle fick sätta sig på en bänk utanför planen och titta på när de andra tränade för att lära sig hur han själv skulle göra.

Måns sparkade sin hund när den tittade på Klimpens hund. Klimpen skrek åt sin hund för att den fått Måns hund att titta på den. Petter slog sin hund för att den tittade på Klimpen. Och så fortsatte det ända tills killarna åkte hem och sa till Kalle att de skulle ses igen helgen därpå.

Kalle var ledsen när han skulle lämna hundklubben. Hans drömmar om Joppe som världens duktigaste hund hade gått i kras, för han kände inte att det var värt det om han var tvungen att vara dum mot honom. 

Han tänkte aldrig gå tillbaka till hundklubben något mer, men innan han gick ville han ta farväl av den och sin dröm. Han satte sig i gräset och tittade ut över alla hopphinder och balansbommar som han sett några träna sina hundar på första gången han kommit till klubben. Joppe kom och la sig bredvid honom och Kalle klappade honom på magen, lycklig över att han hade världens mysigaste hund – men olycklig över att han aldrig skulle kunna bli så duktig.

Plötsligt såg han hur någonting rörde sig under en av balansbommarna och han kunde svära på att han hört ett ”pssst” där underifrån. Han tittade till igen och kunde inte tro sina ögon. En röd, konformad hundleksak kom smygande fram ur skuggorna. Med stora, glada ögon såg den sig omkring och när den sett att ingen annan än Kalle och Joppe var där, vaggade den fram till dem.

”Det är jag som är den magiska kongen” sa den med en röst som var hög och klar som fågelsång. ”Jag har kommit fram ur mitt gömställe för att berätta att du inte alls behöver träna som de där killarna säger att du ska göra, bara lyssna på mig och mina sju hemligheter så ska du se att Joppe kommer bli ännu duktigare än dem!”

Och så plockade han fram det märkligaste föremål som Kalle någonsin hade skådat. Det såg ut som en liten, röd plastdosa med en metallbit inuti. Kongen tryckte på föremålet och ett klickande ljud hördes. Kalle rynkade ihop ögonbrynen och tittade misstänksamt på den magiska kongen och plastföremålet.

”Hemlighet nummer ett” sa kongen glatt. ”Den här dosan ska du ha med dig när du tränar och genom att använda den och mina andra sex hemligheter kommer du kunna lära Joppe precis vad som helst”.

”Hemlighet nummer två” fortsatte kongen. ”Du ska klicka med dosan när Joppe gör någonting bra som du vill att han ska göra fler gånger. Genom att börja med att klicka för minsta lilla steg i rätt riktning kan du vänta längre och längre för att tillslut få honom att göra precis det du önskar”.

”Hemlighet nummer tre: Du ska alltid sätta upp tydliga mål för vad Joppe ska göra för att du ska klicka med dosan, du ska aldrig klicka för att locka på honom utan bara när han gör någonting du tycker är bra”.

”Hemlighet nummer fyra: Du och Joppe ska träna tillsammans för att det är roligt, och han ska få lön för att göra det du vill. Ha alltid med dig godis och leksaker som han gillar, och ge honom de som belöning efter att du har klickat med dosan”.

”Hemlighet nummer fem” sa kongen och räknade på fingrar som han inte hade. ”Om Joppe inte riktigt gör som du har tänkt dig ska du inte slå honom. Du struntar i att klicka och belöna och han kommer då försöka något annat nästa gång. Om det är rätt så klickar och belönar du då”.

”Hemlighet nummer sex, se till att klicket kommer i rätt tid. Om klicket skulle ta en bild med en kamera, skulle bilden visa precis det som du vill att han ska göra”.

”Och hemlighet nummer sju” skrattade kongen och studsade nu upp och ner på stället. ”Skratta och ha kul! Ha alltid roligt! Ha så roligt, så roligt, så roligt, så roligt… POFF!”

Kongen gick upp i rök och där han nyss hade varit låg nu en bok som hette ”Tävlingar”. Kalle tittade sig omkring för att se var kongen tagit vägen, men han var borta. Kalle tog upp boken från marken och öppnade den. Den var full med bilder och beskrivningar av vad hunden behövde lära sig för att kunna tävla. Kalle tittade på Joppe och på plastdosan som kongen hade lämnat i handen på honom. Och han kände genast hur han blev glad och lycklig igen. Drömmen var tillbaka.

Efter den dagen tränade Kalle och Joppe med plastdosan. Kalle tittade i boken vad Joppe skulle kunna och lärde honom en sak i taget. Han tog små, små steg och blev duktigare och duktigare för varje dag som gick. Ganska snart kunde han massor med konster och Kalle var så stolt över att han hade både världens snällaste och duktigaste hund.

En dag såg han att det skulle vara tävlingar på hundklubben. Kalle hade inte varit där sedan den dagen han träffade kongen, men bestämde sig för att han skulle vara med på tävlingen. Nu ville han visa för alla hur duktig hans Joppe hade blivit.

På tävlingsdagen kom de med stolta steg till klubben. Måns, Petter och Klimpen skulle också vara med på tävlingen och de startade före Kalle. Det gick inget bra för dem. Deras hundar tittade på varandra och inte på sina ägare och gjorde ingenting av det dem sa att dem skulle göra.

När det blev Kalles tur var han jättenervös, men precis innan han skulle gå in och hälsa på domarna såg han någonting rött kika fram vid balansbommen. Han log för sig själv och tittade på Joppe som tittade tillbaka på Kalle. Joppe gjorde allt som Kalle bad honom att göra och de fick högsta poäng av domaren. Måns, Petter och Klimpen stod bara och gapade och undrade hur de hade kunnat bli så duktiga utan att komma till klubben en enda helg. Kalle klappade Joppe och berättade om plastdosan och sina sju hemligheter. Måns, Petter och Klimpen blev jätteimponerade och undrade om Kalle ville komma och lära de att träna så.

Självklart ville Kalle det. Redan nästa helg visade han för Måns, Petter och Klimpen hur de kunde träna sina hundar utan att slå, skrika och sparka. På nästa tävling var de alla lika duktiga, tack vare den magiska kongen.

Hade tänkt bjuda på min saga såhär på morgonkvisten, men det visade sig att jag skickat fel dokument från skolan. Får bli en godnattsaga istället då.

Diskussioner om hundars farlighet koncentreras ofta kring området kring munnen, men något väldigt underskattat är de otroligt kraftfulla tassarna. En charmerande gul liten varelse väckte mig i går morse med att sträcka sig i sängen med en framtass rakt på min mage. Blåmärke och stort rivmärke till följd, tackar för den. God morgon själv. Jag kommer nog alltid ha ärr kvar från förra dusten med denne varelses tassar. Tänk vilken kraft!

Askari är mycket tassar. Hans favoritposition är i knät på Anders med en healande tass på Anders panna. Han lägger gärna en tass på bröstet när man klappar honom och när han ligger och sover är det tassar som rör sig s t ä n d i g t.

Jag har hört, och detta ska tydligen vara en erkänd diskussion i brukskretsar, att hundar som gärna använder sina tassar är hundar med bristande föremålsintresse. Att tassande i övrigt alltså ska gå igen i förhållandet till föremål och då som ett sätt att få igång föremålet till ett byte. Men att tänka att tassandet med människor ska vara av samma anledning som tassandet med föremål är väl ändå en lite märklig parallell att dra? Jag kan tycka att parallellen mellan tassande på föremål och bristande föremålsintresse också är lite märklig. I så fall skulle ju ordet föremålsintresse kunna bytas ut mot kamplust eller dylikt, då det låter som att det bara är intresse med munnen som räknas, "gripintresse". En hund som tassar med föremål har ju helt klart ett intresse för föremålet och det finns väl ingenting som säger att det skulle vara svårt att få en sådan hund att plocka föremål med munnen?

Vet inte var jag vill komma med frågeställningen, orden bara rullar ur tangenterna den här tidpunkten på dygnet (då de flesta av mina "tankeinlägg" faktiskt är skrivna). Men att Askari som gärna leker som en katt och som är tassar till 200 och inte bara till 4 skulle lida av bristande föremålsintresse går inte riktigt ihop i mina öron. Idag låg han och fullkomligt stirrade ut Linas pojkvän Glenn för att han sett honom med en tross tidigare under eftermiddagen. "Plocka fram min leksak då karlskrälle" såg han ut att tycka. Tror han har lyckats charma Glenn också, eller har jag fel?

Det är så fruktansvärt tråkigt att vara ledig sådana dagar då man inte har något speciellt att göra. Idag hade jag verkligen ingenting palnerat. Tänkte sova länge, äta god frukost, hoppas på att få igång internet och gå långpromenader samt kanske träna lite med Ebba.

Nja, blev inte riktigt så då. Vaknade strax före åtta, ingen mening att somna om för då skulle jag sovit åtta timmar till (fungerar så, livsfarligt!). Gick slingan med Ebba och sen blev det en riktigt lång frukost, för vädret ute var bland det tråkigaste jag varit med om på länge.

Gick i alla fall ut och tränade en stund med väldigt blandat resultat. Fick mig några egna läxor om inte annat.

• Inkallning
• Apportering
• Fritt följ
• Vittring 
• Rutan

Inkallning med ställande och läggande

Baklängeskedjningstanke, vet inte riktigt om det går så bra. Ebba är ju mitt försökobjekt vad gäller det mesta, och att strikt baklängeskedja är något vi inte hållt på med tidigare. Det har ofta blivit en framlängeskedjad början och ett baklängeskedjat slut, har inte riktigt förstått grejen med baklängeskedjning förrän nåt år sen och håller nu på att öva mig för fullt. Om det inte vore så att jag är sån inbiten lydnadstönt hade jag säkert kunnat göra andra grejer, tricks och dylikt - för att prova systemet. Men jag tycker det är sååå onödigt att slösa massa tid på sånt när lydnaden redan tar en hel del tid.

I alla fall. Baklängeskedjning. Började med att "dräll"lägga henne och så kalla in på en slät inkallning- belöning. Sen lämna stående och så inkallning, ligg, inkallning och belöning. Och så lämna liggande, inkallning, stå, inkallning, ligg, inkallning och belöning.

Första bra. Andra något långsamt läggande vilket kan ha berott på nerförsbacke och snö... (dålig planering). Tredje, den med ställande, så ställde hon sig klockrent - både på ställandet och läggandet. Min hjärna inte med för fem öre, extra kommando, inkallning och belöning.

Dagens första läxa: Vad har jag sagt om dubbelkommendering?? GÖR OM!!

Gjorde en inkallning på långt avstånd där det också blev ett klockrent ställande. Min t a n k e var att låta henne gå direkt på belöning sen, men eftersom den första delen gått så bra... Fick bra kvalitet på resten också och som tur var ett belöningstillfälle, illa om det inte hade blivit så.

Dagens andra läxa: Stick to the plan!

Det är läskigt att kedja, för i de flesta situationer fungerar varje del kanon för sig men i kedjningen så blir det tok. Slarv, sämre kvalitet. Osäkerhet? Vi jobbar på i alla fall.

En till på kort avstånd (hel) och en med bara ställande på långt. Vill inte köra samtliga på samma avstånd för att hon ska tappa fart och ställa sig innan (tvärtom mot vad vissa andra tycker).

När jag tittar tillbaka nu känner jag att jag kanske gjorde någon inkallning för mycket. Måste bli bättre på att ta pauser.

Dagens tredje läxa: PAUSA och träna inte samma sak för länge (kvalitetssänkande). 

Apporteringen var jag riktigt duktig. Gjorde bara två. En med en lite seg med fullt korrekt ingång, tog till mig lite Tomas Mohlin-tänk där. Att belöna även en dålig fart eller dålig intesitet för att höja förväntan och få bättre prestation nästan gång. La alltså på bärldens brakbelöning med både godis, kampmoj och boll i snöre. Allt på en gång, julafton sa Ebba! Nästa apportering blev bättre och maxbelöning även där. Hör och häpna, hon gjorde korrekta ingångar. Därför var jag duktig som inte gjorde fler.

Fritt följ. Tränade vänster, vänster, vänster. B a k d e l s k o n t r o l l. Hon har blivit så pass säker i sitt fotgående nu att det ibland känns som att hon gör det i sömnen och inte tänker på vad hon gör. Dags att börja utmana igen. Det gjorde vi ju mycket förut och då gick det kanonbra. Så nu är det ut och gå fot bland folk, på stan, i störningsmiljöer, över stock och sten, i skogen etc, här ska tänkas! 

Rumpan har bara hängt med där bakom ett tag nu, så den fick full fokus idag. Jobbande med bakbenen klickades och belönades. Men en läxa till mig...

Dagens fjärde läxa: Tänk på frontriktningen! Tävlingspose, rak i ryggen. Inte säcka ihop! Hon är duktig! Vi har kul! Jag är s t o l t! (Dessutom syns min hjulbenthet mycket mindre om jag går rak i ryggen...).

Vittringen då, har vi inte kört sen i början på december. La ut ungefär femton pinnar, inte i hög utan lite utspritt. Några mainecoonkattmatskulor (luktar masas gott!) runt och så en tagen pinne nån decimeter bakom. Skickade på leta, nos och godisätande och så rätt pinne. Klick och belöning. Hjälpte henne in i fotposition med belöningen. Bara för att hon aldrig ska få lämna av framför. Nu när apporteringarna börjar arta sig ska jag inte ha några IPO-avlämningar för det är bra mycket snyggare att lämna av vid sidan.

Dagens femte läxa: Sluta när det går bra!

Nej då, vi har inte kört vittringen på flera månader men nu gick första repetionen sååå bra så självklart måste vi göra det svårare. Redan nästa skick la jag bara ut några få godisar och rätt pinne mitt bland de andra, vad trodde jag - att jag hade en vorsteh eller? Jag kan förstå min iver, hon gjorde momenet primprima i december och jag ville kolla av att vi fortfarande var kvar på samma nivå. Men varför? Hade jag tagit det lugnt hade vi haft positiva upplevelser och bra erfarenheter, samt att vi ändå hade kommit "ifatt" snabbt. Nu fick jag två skick med felplock och körde bara ett sista med godisplock. Börja om. Blir till att köra vittringen lugnt och försikigt och faktiskt tänka på vad det är för hund jag har.

Dagens sjätte läxa: Jag har ingen lågnosare!

Gick in och körde rutan. Började med att ställa henne i rutan och köra några "rutan" kommandon med klick och belöning. Tummen upp!

Sen fick hon själv hitta mitten vilket hon gjorde mer än bra, jätteduktig! Efter några repetioner började hon dock få ett mönster i att gå in från höger, ett mönster hon inte bröt ifrån! Insåg att jag satt lutad mot väggen riktad åt den sidan av rutan - jag gav henne alltså tydlig signal att gå in från det hållet. Förr eller senare måste hon kunna gå in framifrån även då med tanke på elitrutan, men än så länge är det bara hitta mitten och gå in framifrån när jag står framför som gäller och det gör hon prima! jätteduktig tillochmed. Får se om jag kan filma rutan nån dag nu i veckan.

Det var dagens träning, märks det att jag inte har något vettigt att göra när jag skriver så här långt om fyra-fem moment? Fick en hel del saker att tänka på idag vilket gjorde en träning som annars kanske inte var vår bästa till riktigt bra och lärorik.

Nu ska jag fortsätta photoshopa, det är kul det :)

Får jag lov att presentera... -damdamdamdam-

Korningen i lördags gick alltså bra. Askari gick ut först och skötte sig förträffligt. Sen följde Aco, Asi, Fari & Zingo i tur och ordning. Samtliga gk utom Asi som tyvärr och utan förvarning visade en liten berördhet på skotten. Hem och kolla öronen och så får han gå ett nytt igen. I övrigt skötte sig samtliga pojkar finfint och Åsa fick höra lovord om hur trevliga och balanserade sidor de visade upp. Kul :)

Jag blev lite förvänad på uthållighetsprovet. Jag trodde trasan skulle åka hela banan och hunden skulle få jaga efter den in i hörnet, nu drogs den ju bara nån meter och hunden han knappt se att den rörde sig innan den var borta. Tror inte någon av hundarna såg den öht och ingen utav de gjorde några som helst försök att få fram den. Två av de fick vind på en figge vid flocken och minst två av de fick en skymt av släden mellan träden och trodde säkert även de att det var sök det handlade om. Lite märkligt upplägg tycker jag. Blir lite tankar att diskutera när man kommer tillbaka till HUMEN-lektionerna.

Samtliga fick även gk exteriör. Jag försökte visa Askari på exteriörbeskrivningen, med sådär resultat. Han är inte lika naturbegåvning på att visa upp sig som sin mamma, men enligt ext.beskrivaren hade jag en förträfflig lydnad på honom - och vad gör lite obegåvat vänstervarv då? Inte många anmärkningar på exteriören, nån lös armbåge och ngt konvex (konkav?) överlinje samt nån skuldra som tydligen inte var exakt som den skulle, det låter ju betydligt värre än vad det är. Gk blev han i alla fall vilket väl var huvudsaken.

Så, nu har Jaffa ytterligare fem korade avkommor och ett tll avelskorningsdiplom. Gratulerar! 

Grattis även till

KORAD Wirabruks Asante (gk sen tidigare)

KORAD Wirabruks Auzi

KORAD Wirabruks Asfari

KORAD Wirabruks Azimu 

Efter en lång, spännande och kall dag i skogen dog jag på soffan! Fredrik undrade hur sjutton jag kunde vara så trött som inte ens kört hund själv, men alla som varit på en korning och varit fullt fokuserad på varje hund kan nog tänka sig hur jag kände mig...

...skriva om lydnadsträningen medan potatisen är i ugnen.

Började med Ebba och klickade rutan. Första repetionerna något osäker men efter bara ett par belöningar bättre och bättre. Står som bäst i rutan när hon kommer in från sidan -frustrerad matte- men jag är superkosekvent med att bara belöna när hon gått in framifrån. Hade det inte snöat så förbaskat hade jag gått ut och kört lite ute också, kanske med grej bakom. Kanske bra att jag inte gjorde det eftersom det gick så bra inne, bra att ha det i minnet till nästa gång. Efter tredje repetionen la jag på "rutan" precis före klicket. Måste tänka på att verkligen säga "rutan" på det sättet jag kommer göra vid skicket, det blir ju lätt ett lite "klatschigare" kommando när man väl står där än när man sitter i en skyddad inomhusmiljö.

Fortsatte lite på bakdelskontrollen vilket gick mycket bra. Sen fick hon hoppa in i boxen igen och jag plockade ut Swiper.

Med Swiper började jag med apporteringarna, där han har väldigt lätt för att lägga på tassarna. Nu höll jag i den mot marken med tanke att så fort tassarna kom ta bort apportbocken. I början kom inte tassarna alls faktiskt utan han greppade jättefint, dock något "äcklat" med framtänderna. Lite konstigt det där med tanke på att han är väldigt mycket för att bära saker. Flyttade min hand längre och längre från bocken som låg på marken och EN gång kom det tassar, snabbt bort med bocken och han fick titta lite oförstående på mig innan den kom fram igen. Denna gång grep han utan tassar. Duktig kille!

Sen började vi pilla lite på fjärren (ligg-stå-ligg). Jag vill gärna ha den "fälllkniv" vilket kan ta ett tag att få till riktigt bra - så vi började jobba redan nu. Gick också helt ok, han har rörelsen ganska naturligt i sig.

Lite fotgående blev det också, han är ju så stor så det finns inte så mycket plats att göra det inne med honom. Lite blev det i alla fall och det gick också bra. Han blir roligare och roligare att träna för varje gång.

Efter detta var jag väldigt varm då jag stått i täckbyxor, fleecetröja, raggsockor och kängor. Tilläggas bör att vi har på tok för varmt i stallet redan utan all den utstyrseln. Det var skönt att ta en promenad hem sen.

Nu ska jag tillbaka till matlagningen!

So long!